Jag ska inte påstå att Sverige föll med flaggan i topp, den chansen spelade
laget bort mot Polen. Men Sverige gav Serbien en riktig match, gjorde allt
för att ta den sista mikroskopiska chansen till semifinal och såväl spelare
som ledare kan se sig själva i spegeln med en helt annan stolthet idag än
vad de kunde när de vaknade i Belgrad i söndags.
Söndagen, dagen då ett landslag med en lång och stolt tradition av öppenhet
plötsligt stängde träning och satte förbundskaptenerna på ett podium. Det är
aldrig ett gott tecken när ett lag bryter sina rutiner mitt under ett
mästerskap på det sättet.
Samtidigt var det ett delvis annat Sverige som gick ut mot Serbien inför 18000
serber som vrålade ut sitt stöd för hemmalaget. Det var ett Sverige som
efter att ha börjat med självförtroende och spelglädje visserligen började
hänga med huvudena en bit in i andra halvlek när det gick tungt, men som
ryckte upp sig och började spela självuppoffrande igen. Sverige var inte
långt från en seger. Samtidigt kändes det aldrig som att serberna var
riktigt hotade.
Tystnaden när Sverige gjorde mål. Och vrålet när Serbien gjorde detsamma.
Sverige hade allt emot sig redan från början. En hemmapublik av det slag vi
gärna kallar fanatisk, en tabell som endast lämnade utrymme för teoretiska
resonemang, ett domarteam som blev mer kära i det serbiska laget ju längre
matchen led och en tv-publik därhemma som inte förväntade sig något annat än
ett fullbordande av den misslyckade EM-turneringen. På det en gemensam
insikt om att matchen mot Polen varit en mental kollektiv kollaps.
Det är den insikten laget måste ta med sig nu. För om bara månader väntar ett
OS-kval och då handlar det om att ha förändrat attityder och kultur.
Men: än en gång, precis som under VM i Malmö förra året, blev det Kim Ekdahl
Du Rietz mästerskap. Den här gången var det ingen överraskning för någon,
även om han kom direkt från en lång skadeperiod och var tveksam för spel in
i det sista inför EM-slutspelet. Han blir allt viktigare i det svenska
landslaget och det är en fröjd att se hans spelglädje och självklarhet. Mer
av den varan hos de andra spelarna och EM hade slutat på ett annat sätt för
Sveriges del.