Emil Jungman kommer hem till Staffan Holmqvist med en träningsdagbok i handen.
En svart skrivbok som H43:s mycket lovande sextonårige målvakt köpt och som
ska bli navet i den specialsatsning som Staffan Holmqvist utlovat. Den här
dagen 1997 ska Emil Jungman få instruktioner om hur den ska fyllas i.
Lite senare samma eftermiddag, när Emil Jungman lämnat lägenheten, kastar han
ifrån sig träningsdagboken i en buske på väg till Botulfsplatsen och bussen
hem. Han bestämmer sig för att aldrig berätta om vad han just varit med om.
Först nu, fjorton år senare, bryter han tystnaden.
”Det var en helgdag, mitt på dagen. Han visade runt i sitt hem. Alla medaljer,
foton, tröjor. Han hade ett handbollsrum fullt med saker. När vi var färdiga
gick vi till hans vardagsrum. Då ville ha undersöka mig. Jag skulle ta av
tröjan. Han stod bakom mig, kollade på mina axlar. Sedan skulle jag ta av
byxorna. Han sa: Du ska ta av allt. Jag sa nej, att det vill jag inte, men
han sa att jag måste.
Så jag gjorde det, men höll händerna för. Sjukt var det, att stå naken mitt på
golvet i hans jävla vardagsrum. Han klämde på mina axlar, på låren. Sedan
ställde han sig framför mig och sa: Ta bort dina händer, jag måste se att du
tvättar dig ordentligt. Jag skulle dra tillbaka förhuden och så stod han där
och skulle kolla att jag inte hade svamp. Sedan fick jag göra armhävningar.
Jag minns det fiskbensmönstrade golvet.
Det som var äckligast och jobbigast var att det inte kändes som en doktor som
tittade på en. Det var något med hans ögon som fick mig att fatta att det
här hade ingenting med handboll att göra.”
Staffan Holmqvist blir under våren 1995 utesluten ur Lugi handboll.
Polisutredningen med anklagelser om sexuellt ofredande av Lugispelare har
lagts ner, men klubben har gjort tydligt att han inte längre kan vara kvar.
Tillsammans med några av sina närmaste kollegor söker Staffan Holmqvist sig
till konkurrerande klubben H43. Där träffar Oded Jungman honom. Han är pappa
till Emil Jungman och lagledare i sonens lag P80.
”Staffan var en stor begåvning, en som kunde öppna alla dörrar, inte bara i
Sverige utan i hela världen. Jag var väldigt engagerad i klubben och mycket
på kansliet. Där pratades det ofta om min son, att han var jätteduktig och
hade en bra framtid inom handbollen.”
Också Emil Jungman minns glädjen och stoltheten, både klubbens och sin egen
när han fick erbjudande om en särskild satsning.
”Alla i H43 var skitglada när han kom. Nu har vi fått honom, nu får vi alla
fördelar som Lugi har haft, så gick snacket.
Min första träff med Staffan var på Stäket i Lund, min pappa var med. Staffan
bjöd på biff och betalade allt. Min pappa tyckte det var skitfett att den
mäktigaste killen i handbollsvärlden kom fram till honom och började snacka
om mig. Pappa blev så stolt, jag med. Jag skulle få åka till Barcelona och
så skulle jag få Tomas Svensson, min stora idol, som mentor. Det kunde inte
bli bättre. Jag berättade för alla mina kompisar. När det där hände i
lägenheten, när allt det som jag skrutit om visade sig vara något helt
annat, då blev allt bara pinsamt.”
Att Staffan Holmqvist blivit utesluten ur Lugi vet alla vid det här laget.
Dessutom berättar Staffan Holmqvist det själv under ett besök i familjen
Jungmans hem.
”Han kom hem till oss, satt i soffan med min mamma, pappa och min lillasyster.
Då berättade han: Ni har säkert hört ryktena om mig, men jag vill köra med
raka rör. Han berättade om folk som velat sätta dit honom, få honom avsatt,
om hur man gjort en höna av en fjäder.”
Familjen tror honom och Emil Jungman påbörjar specialträningen. Oded Jungman:
”Jag hade bara Emils bästa i tankarna, jag hade inga andra tankar än
idrottsliga. Med facit i hand ser jag att han förmodligen manipulerade mig
också.”
När Emil Jungman kommer hem efter incidenten i Staffan Holmqvists
lägenhet säger han till sin pappa att han inte tänker fortsätta
specialträningen.
Hans pappa blir arg och tycker att Emil sumpar världens chans. Han står på sig
och säger att han inte tycker om Staffan Holmqvist, men han berättar inte
vad som har hänt.
”Jag skämdes. Jag skäms fortfarande över hur jag kunde gå med på det och sedan
inte säga något. Jag sa till pappa att jag inte pallade mer, att jag tyckte
att Staffan var dum i huvudet, att jag skulle fixa det själv. Jag klarade
inte av att säga att jag hade fått stå där naken, visa kuken och allt
möjligt skit jag fick göra.”
En kort tid därefter blir Emil Jungman uppringd och kallad till
uppföljningsträff och ny genomgång av träningsdagboken, återigen i Staffan
Holmqvists lägenhet. Han säger nej. Träningen i vanliga laget fortsätter som
tidigare.
Staffan Holmqvist dyker ofta upp i hallarna under träningar. Vid något
tillfälle leder han träningen med Emil Jungmans lag.
”Han var sur på mig, tyckte att han hade gjort mycket för mig och att det var
dålig stil att jag hoppade av. Jag stötte på honom många gånger senare i
handbollssammanhang, men då var det precis som om ingenting hade hänt.”
Staffan Holmqvist har aldrig kommit nära unga spelare i en formell H43-roll,
lyder kommentaren från ansvariga i klubben på 1990-talet när de ställs inför
Sydsvenskans nya uppgifter.
Han har varit rådgivare i frågor om övergångar och regeltolkningar och på
kansliet då och då, men aldrig tränare.
Lars Granath, ordförande i H43 i slutet av 1990-talet, vill inte tala om
Holmqvists tid i H43 eftersom denne aldrig haft formella uppdrag.
– Jag tycker väl som alla andra att det är hemskt det som inträffade. I övrigt
har jag inga kommentarer.
Hur tänker du kring ditt och H43:s agerande gentemot Staffan Holmqvist mot
bakgrund av vad som hänt i Lugi?
– Jag har inga kommentarer, för han var inte engagerad av H43. Allt det du
säger är nya uppgifter som jag inte kan uttala mig om.
Mats A Andersson, sekreterare i klubben 1976–1998, menar att uppgifterna att
Staffan Holmqvist tränat H43-spelare inte stämmer.
– Han har aldrig varit registrerad ledare i H43, och det skulle ha varit fel
att värva en kille som varit mister Lugi i så många år.
En som också ska få mycket hjälp av Staffan Holmqvist är Sebastian Bokor. Han
är rumän, och under en handbollsturnering i Portugal har hans pappa och Emil
Jungmans pappa blivit kompisar.
Det är därför naturligt att ta kontakt med familjen Jungman när Sebastian
Bokor vill till Sverige.
Jungman tar hjälp av Staffan Holmqvist som ordnar tillstånd att komma hit och
provspela, jobb hos Lugi Motion på Victoriastadion och svenskstudier på
universitetet för den 18-årige handbollspelaren Sebastian Bokor som börjar
spela i H43.
”Staffan hjälpte mig väldigt mycket, han var som en mentor för mig. Han
hjälpte mig med kostnader jag inte klarade av själv och skaffade mig en
mobiltelefon. Jag förstod snart att han ville att jag skulle ha den för att
kunna kontrollera mig.”
Efter ett tag ger Staffan Holmqvist honom en nyckel till sin bostad, och
erbjuder honom att använda den när han är i Lund. Hos familjen Jungman i
Staffanstorp har Sebastian Bokor har sin fasta boplats under sin
Sverigevistelse.
Ibland efter träningar blir Sebastian Bokor medbjuden på lunch och därefter
vill Staffan Holmqvist ofta fortsätta prata hemma hos sig. Han vill veta
allt, säger Sebastian Bokor. Om hans familj, detaljer om hans hälsa, vad han
gör, vilka han umgås med, vilka tjejer han träffar. Han vill också undersöka
Sebastian Bokors kropp, som har en del skador.
”Han sa till mig att ta av mig tröjan, men jag vägrade. Han skulle ju bara
undersöka min skadade hand.”
Vid ett tillfälle kallas han hem till Staffan Holmqvist via ett telefonsamtal.
Dagen innan har Sebastian Bokor slarvat med att komma till en inbokad träff.
Han är nytränad och behöver duscha. När han kommer dit hjälper inte hans
ursäkter.
”Staffan var arg. Han krävde att jag skulle göra hundra armhävningar i hans
vardagsrum som straff. Jag hade en handduk om midjan. Efteråt var han inte
nöjd. Jag var rätt vältränad och han tyckte att jag behövde ett mer kännbart
straff. Därför skulle jag in i duschen igen, sa han, och duscha iskallt.
Jag sa nej, men han sa att jag var tvungen. Han följde med in i badrummet. Jag
klev in i duschen och stängde dörren, men han öppnade den och tog munstycket
ur min hand. Han skulle känna att vattnet var tillräckligt kallt, sa han.
Han riktade den kalla strålen mot mig där i duschen. Jag blev riktigt arg,
och slet till mig duschhandtaget och sa att han skulle låta mig bli klar
ifred. Då gick han.
Om jag inte hade stått på mig så envist, vet jag inte vad som hade hänt.”
Sebastian Bokor är tacksam för all hjälp och allt stöd han får av Staffan
Holmqvist. Men han mår inte bra av att vara påpassad och att ständigt behöva
redogöra för var han är och med vem. Till slut får det honom att inte vilja
stanna kvar i Sverige, Han åker hem igen.
Deras kontakt fortsätter några år. Sebastian Bokor kan inte släppa tanken på
ett handbollsliv i Sverige. Vid ännu ett tillfälle kommer han för att
provspela i en svensk klubb.
Staffan Holmqvist betalar resan och erbjuder boende i sitt hem. Det blir som
gången innan, Sebastian Bokor känner sig påpassad och styrd. När Staffan
Holmqvist ska resa bort några dagar måste han göra ett detaljerat dagschema.
”Efter det besöket slutade jag höra av mig till honom. Jag stod inte ut med
att vara kontrollerad varje minut av mitt liv. Det var någon gång 2003 eller
2004.”
Både dåvarande klubbsekreteraren Mats A Andersson och dåvarande klubbdirektör
Ulf Mohlin minns Sebastian Bokor och att Staffan Holmqvist hade del i att
den rumänske handbollsspelaren kunde komma hit.
– Sådant var Staffan världsspelare på, det var ju inget konstigt när han satt
i den rollen han gjorde internationellt, han fixade sånt snabbare än alla
andra. Att killen bodde hos Staffan hade jag ingen aning om, säger Ulf
Mohlin.
Mats A Andersson minns också värvningen, men inget om vem i klubbledningen som
sanktionerat den.
Var du medveten om att spelaren ibland bodde hemma hos Staffan Holmqvist?
– Nej, enligt de uppgifter jag känner till så bodde han i Staffanstorp
hemma hos en ledare för ett H43-lag. Men jag kan mycket väl tänka mig att
Staffan Holmqvist hjälpte till att få hit honom.
Både Ulf Mohlin och Mats A Andersson vittnar om hur Staffan Holmqvists
framfart i handbollsvärlden imponerat på dem.
– Som privatperson kände jag Staffan som en fantastisk person när det gällde
kunskaper, han var ett geni i mångt och mycket. Men det som seglat upp till
ytan nu, det måste man fördöma å det kraftigaste. Det faller en skugga över
allt det bra han har gjort, säger Ulf Mohlin.
– För mig var Staffan en mycket kunnig kille. Jag har aldrig sett den andra
sidan av honom. Och vi har aldrig pratat om det, Staffan och jag, inte ens
efter 1995. Hade han frågat mig om han hade fått träna ett ungdomslag är det
mycket möjligt att jag hade sagt ja. Det enda jag hade ifrågasatt är i så
fall hur han kunnat byta klubb på det viset, säger Mats A Andersson.
Efter vittnesmålen från handbollsspelarna i både Lugi och H43 känner Mats A
Andersson sorg över det inträffade.
– Det är en väldigt stor tragedi det här. Stämmer allt så är ju Staffan
Holmqvist också ett offer. Han hade behövt hjälp, långt tidigare.
Det är lördagen den 18 juni 2011, dagen då Sydsvenskan publicerar reportaget
där flera Lugispelare bryter tystnaden och berättar om sina erfarenheter av
Staffan Holmqvist. En av dem som läser är Niclas Nilsson, ordförande för H43
sedan bara en månad tillbaka. Han saknar egen handbollsbakgrund och har
aldrig hört historierna om Staffan Holmqvist.
Uppgifterna i artiklarna kommer som en överraskning och får honom att förstå
att även H43 har insatser att göra.
Under sommaren har Niclas Nilsson talat med ansvariga för ungdomsverksamheten
och förberett ett arbete med policydokument och information under hösten.
– Är vi säkra på att vi gör allt vi kan? Förutom att vi har vårt starka
föräldraengagemang, att vi har många tränare på varje lag, vad är det mer vi
behöver göra för att vara helt säkra?
Men han har också försökt ta reda på vad som kan ha hänt spelare i H43. Inget
har kommit fram.
– De frågor jag har ställt har jag ställt till personer i min närhet, som
varit med länge i föreningen. De har jag intervjuat framlänges och
baklänges, för att ha koll på läget när ni väl ringer. Det är möjligt att
personerna jag pratat med inte känner till de historierna, eller att man
inte har velat berätta när jag har frågat.
Niclas Nilsson har svårt att bemöta Emil Jungmans och Sebastian Bokors
berättelser.
– Det kan vara så som de säger. Jag måste få gå tillbaka till personer i
klubben som kan ha kunskaper om det, om vad man fattat för beslut. Jag kan
bara lova att jag ska gräva i det, försöka få fram vad som hänt och hur man
resonerat. De spelare från H43 som träder fram kommer jag självklart att
kontakta.
Samma lördag sitter Emil Jungman vid sin dator i Oslo och läser spelarnas
berättelser. Han är en 31-årig målvakt på väg att avrunda en mångårig
proffskarriär. Nu kastas han tillbaka i tiden.
”Den kvällen gick jag ut och drack mig full. Jag kände en sådan ilska.
Samtidigt kände jag en slags lättnad. Då, när jag fick klä av mig i Staffans
vardagsrum, visste jag inte riktigt hur allvarligt det jag var med om
egentligen var, bara att det kändes så jävla fel. Nu fick jag en bekräftelse
på att det inte alls var okej.”
Ilskan riktar sig mot alla som måste ha vetat, både om satsningen på Emil
Jungman, och på att Sebastian Bokor var så starkt bunden till Staffan
Holmqvist.
”Hur kunde han få lov att komma till en klubb till? Ingen sa något till mig,
ingen sa något till min pappa, trots att många visste att Staffan tränade
mig.
Och att han kunde gå runt så öppet med Sebastian. Att ingen tog upp telefonen
och ringde min pappa, eller någon annan, och varnade. Det är så skruvat.”