På tisdagskvällen tränade H43 mangrant. Lite fotboll och så ett långt snack i
omklädningsrummet.
– Jag fattar inte att en klubb som H43 bara kan lägga sig ner och dö. Det är
jättesvårt att förstå att vi bara ska ge upp. Jag har nio år i klubben, vi
har kämpat, vi har krigat varenda år. Skulle allt det slitet vara förgäves?
– Och det värsta av allt: Ingen i styrelsen har pratat med oss spelare,
försökt hitta en lösning.
När de största känslorna lagt sig efter chockbeskedet i måndags kväll,
bestämde Zoran Roganovic sig.
– Hänger det bara på min lön, kan H43 sälja mig till Qatar. Det blir en bra
övergångssumma. Det kan inte bara vara pengar. Här är mer. Jag är inte bara
bitter, jag är riktigt förbannad också. Och jag tror nog att det är den
allmänna uppfattningen i spelargruppen.
Han menar att en lösning skulle vara att spela resterande elva matcher gratis
för att rädda klubben kvar i elitserien.
– Det beslut som tagits är fegt. Vi måste kämpa på något vis. Det är kanske
tre klubbar i herrarnas elitserie som går runt – Kristianstad, Ystad och
Sävehof. Alla andra kämpar som vi. Det är inte unikt för oss det här.
Zoran Roganovic har ända sedan han kom till Lund varit en spelare som
ungdomarna sett upp till.
– Jag är säker att det sitter minst hundra barn hemma och gråter ikväll och
inte kan förstå att det är sant. Vi har passerat tusen medlemmar. Går
styrelsens beslut igenom kommer det bara att vara 300 kvar, klubben rasar
ihop. Den kommer aldrig tillbaka till elitserien.
– Tänk på alla H43-supportrar, det är inte schysst mot dem. Inte schysst mot
damlaget som kämpat så hårt för att ta sig upp, mot alla barn som har oss
spelare som förebilder.
Är sista ordet sagt i den här frågan?
– Jag tror inte det. Jag vägrar tro det.