Emma Andersson är 17 år. I sin piercade navel har hon ett hängsmycke med två armbrytararmar. Samma motiv, plus en berlock som föreställer hennes hund Chaplin, bär hon om halsen. EM-silvret visar hon om man ber om det.
– Först grät jag och var helt förtvivlad för att jag förlorat, men sen kom hon som vunnit gående. Hon såg glad ut och jag tänkte efter. Så jag gick fram och gratulerade och gav henne en kram och sa att det var en riktigt bra match. Sen kändes allting plötsligt mycket bättre, säger Emma Andersson.
– Jag är riktigt nöjd, men inte helt nöjd. Tio procent säger "guldet då?". Jag hade andats in före matchen så jag hade hur stor överkropp som helst. Jag ville verkligen vinna. När jag var mindre förlorade jag aldrig en match, men jag blev ju inte bättre heller. Jag har aldrig lärt mig så mycket som nu på EM. Man ska kunna vinna – och förlora – på ett bra sätt.
Emma Andersson kommer från en armbrytande klan. Hennes far Lennart och hans bröder växte upp på landet och bröt arm.
– Jag minns inte en middag utan armbrytning på gården. Vi systrar bröt mot varann och mot pappa och sen mot kompisar i skolan. Far och hans kompis Lars Adamsson bildade klubben och vi började träna. Först för far, sedan för Erika och nu är vi allihop varandras tränare.
2006 var träningslokalen, alltså familjen Anderssons garage, definitivt för liten. Klubben flyttade till Gunnarstorps gamla skola, några rätt pampiga röda tegelbyggnader mellan Åstorp och Bjuv.
I källaren bredvid tvättstugan finns Skåne Armsports träningslokal. På insidan av dörren har styrelsen klistrat två uppmaningar: "Stäng av kaffebryggaren" och "Namna era vattenflaskor!". I ena rummet står armbrytningsborden och en jättehögtalare med hög musik. I det andra som kallas gymmet finns ett par maskiner och en bänk där Emmas syster Erika Andersson rehabtränar efter en negligerad överbelastningsskada. Gång på gång lyfter hon en vit emaljhink fylld med tyngder. Utanför fönstren ser man fötter gå förbi.
– Jag varken gymmade eller tränade vikter förrän efter SM i höstas men jag tänker hela tiden på armbrytning, det är då jag blir stark. På träningarna värmer vi upp en tjugo minuter och sedan bryter vi tills vi inte orkar mer. Inför stora tävlingar vilar jag helt i minst två veckor. Andra gör på annat vis.
En vecka efter EM är Emma Andersson trött i kroppen och hon har ont, särskilt i högerarmen.
– Vi kallar det tandvärk i armarna. Det gör riktigt ont och det kan ta ett par tre veckor innan det går över.
Sin mentala träning har hon snickrat ihop själv.
– Före matchen taggar jag upp, andas in luft och tänker: Jag vinner! Jag vinner! Inget annat. Man ska gå upp och göra vad man ska, inte hålla på och tänka.
Någon träningsfilosofi i klubben är svår att få syn på. Emma Andersson säger att hon fick ett jättelyft när hon tränade för armbrytarlegenderna Anders Karlsson och Jonas Sundling två gånger på träningsläger.
– De filmade oss och pratade med oss och visade exakt vad vi kan slipa på. Anders är jätteteknisk och tänker hela tiden. Han vet vad dem han möter tänker göra och kan bryta i en massa olika stilar. Han gör helt annorlunda än jag, men han förstår mig ändå och hur jag tänker.
Inför resan till Polen ringde Emma till Anders Karlsson och pratade.
– På EM ville jag visa honom: kolla vad jag kan. Efter finalmatchen sa han: "Snyggt jobbat. Det var riktigt kul att se!". Det betydde mycket.
De flesta tävlar med både vänster och höger arm. Emma Andersson fick sin silvermedalj för högerarmen. Med den vänstra blev hon femma.
– Min vänstra handled är klenare. Och så tänker jag nog för mycket när jag tävlar med den. Det gäller att ge kärlek till båda armarna. Jag älskar verkligen min högerarm, vänstern är bara okej. I SM vann jag med både höger och vänster i min viktklass under 60 kilo. Och kan jag vinna SM-guld med vänstern, så kan den väl också bli bättre.
Det var i skarven 2008–2009 som Emma Andersson beslöt att satsa seriöst på armbrytningen. Hennes föräldrar hade skilt sig något år tidigare och Emmas värld var i gungning. Hon la av med idrottandet och säger att det var först när hon fick Chaplin, en hårig cocktail av engelsk cocker spaniel och fårhund, som livet började rätta till sig.
– Hade jag inte haft min hund ... Han är min bästa vän ... En glad liten figur ... Nä, det var tufft.
Sedan dess har hon pendlat mellan föräldrarna, slutat rida, degraderat fotbollen till nöjesspel för gemenskapens och konditionens skull, och skött sin skola.
– Jag är vanlig, normal, inte riktigt en pluggtjej men jag gör det jag ska och har vg i snitt.
Emma Andersson är kvalad till VM i Brasilien i september. Hon bara ska dit, men vet inte hur det ska gå till. Hon får 1 050 kronor i studiebidrag i månaden. I sommar ska hon bo i Höganäs och jobba på Ellens café i Möllehässle.
– Mina föräldrar kan inte hjälpa mig mer än de gör, vi är inte folk som har pengar. Många i armbrytningen har svårt med pengar. För mig skulle ett gratis gymkort göra skillnad. Jag har gjort affischer som jag gått runt och delat ut i butiker och till företag, men nej. En vän till familjen sponsrade biljetten till EM, men till Brasilien kostar den 9 000!
– Det har alltid varit far, Erika och jag på tävlingarna. Vi tre. I Polen var inte Erika med och far kom först andra dagen. Jag får väl lära mig att vara på egen hand.
Denna träningskväll tar Emma Andersson och Jens Bengtsson som tog EM-bronset det lugnt. Den andra silvermedaljören, Jessica Lindqvist, är och simmar i stället.
Emma Andersson vet precis när hon håller på att vinna en match, säger hon.
– Bara jag har fått ner motståndarens arm en liten, liten vinkel vet jag att jag vinner – fast man kan ju bli överraskad också.