Tvillingarna Pathrik och Ponthus Westerholm har börjat leta efter något
hållbarare, de har insett att det finns för mycket murket virke i bygget.
Malmö Redhawks 2011 är som en spegel av historien, kan tyckas. Men det är inte
hela sanningen.
En bra byggmästare bygger från grunden, men använder också det bästa
materialet. Det var vad Percy Nilsson gjorde i slutet av 80-talet, en tid då
det förvisso var lättare och billigare att få tag i det allra bästa. Men det
är fortfarande inte hela sanningen.
För Nilssons bygge var mer hållbart än många kanske minns. Det räcker faktiskt
att rabbla några spelarnamn och år i Malmö, för att förstå det:
• Patrik Sylvegård, 1987-99
• Pekka Lindmark, 1988-97
• Mats Lusth, 1988-93 och 1996-2000
• Matti Pauna, 1988-93
• Raimo Helminen, 1989-96
• Mats Näslund, 1991-94
Flera av killarna finns kvar i Malmö än i dag, många har åtminstone en del av
hjärtat här, uppenbarligen inte bara för att Percy Nilsson öppnade plånboken.
Det kan dessutom vara värt att påpeka att dåvarande Mif inte ens gick upp i
elitserien 1988/89, att första SM-guldet kom 1992, då bygget ändå pågått i
fem år.
Då kompletterades det av lokala profiler som till exempel Roger Öhman och
Robert Burakovsky.
I dag heter finansiären Hugo Stenbeck och något djupare förflutet som
byggmästare lär han inte ha. Skulle det gå fort på Percys tid, så var det
inget emot vad som gäller nu. Stenbeck utsåg en ledning som började bygga
ett tak – vilande på bräckliga pålar.
Visserligen är återvinning ett viktigt begrepp i samhället i dag – men
återanvändning av det som inte ens tidigare visat sig vara första klassens
virke, utan till stora delar är inhandlat på ishockeyns överskottslager, är
minst sagt riskabelt.
Stenbeck och dagens ledning kan inte bära skulden för det som hänt de senaste
åren, men har accentuerat den inslagna vägen. Enligt elitprospects.com har
104 spelare passerat igenom Redhawks spelartrupp sedan laget åkte ur
elitserien 2007. Och då har omsättningen i år ännu inte tagit fart, vi bara
väntar på den.
Kvar från 2007 finns bara Robin Weihager och Robin Alvarez.
Är det någon som ser en stomme i dagens trupp som ska kunna lyfta Redhawks
till en slutspelsplats i elitserien om, säg, tre år?
Det är svårt att se i dag, när inte bara väggarna utan även grunden saknas.
Tänk, att klubben hade den lagd och klar och redo att sätta sig. Tänk att hela
Babyhawks nu bara är ett minne blott.
Själ, identitet – eller varför inte karaktär. Grunden att stå på, fogarna som
håller ihop allting – hur har Redhawks kunnat missa allt det?
När ska någon vakna och se alla före detta babyhökar som flyger omkring i
Hockeysverige och tycks växa med det förtroende de får där?
Är det så svårt att förstå att den bästa investeringen, även när man simmar i
pengar, är en mix av brådska och långsiktighet? Två femmor av etablerade
spelare med riktig kvalitet och två med unga talanger, som med tålamod
matchas på lika villkor?
Är det någon som tror att Redhawks bedrövliga spel i höst förändras och
förbättras av att supertalangerna och publikfavoriterna Westerholm sätts i
fjärdelinan eller på läktaren?
Kan det möjligen bero på att det inte finns ett uns Malmö i vare sig den
högsta ekonomiska, administrativa eller sportsliga ledningen?
Det finns en längtan efter elitseriehockey i hela sydvästra Skåne – just
Redhawks hämtar mycket publik utanför Malmö – den syns i publiksiffror som
fortfarande är sensationella. Jag blir inte förvånad om publiken, trots
buropen, är uthålligare än investeraren.
Och efter alla karuseller genom åren – tränare, sportchefer, spelare,
konkurshot, lån, efterskänkta skulder – så undrar i alla fall jag vad som
återstår.
Finns det fler varianter kvar än ett rån av Riksbankens valutareserv?