– De har grävt gropen djupare och djupare. Man slutar aldrig att förvånas. Det är för mycket okunnigt folk. Så har det varit under en längre tid. Det är inte fel på personerna, men kvaliteten på kunskaperna, säger Mats Lusth.
Det är bitande kallt vinterväder och inte överdrivet mycket varmare i Olofströms ishall. På isen kryllar det av förskolebarn. Fem minuter före avtalad tid gör den gamle backen entré.
Mats Lusth har haft en krokig tränarkarriär. De senaste sju åren har han varit utomlands: Italien, Frankrike och en kort sväng i Norge.
– Jag har byggt på erfarenhets- och kunskapsboken. I Sverige kan det bli som en skyddad verkstad, säger Mats Lusth.
I Italien fick han fixa det mesta själv.
– Jag var sportchef, tränare och lite av materialförvaltare.
Frankrike då?
– Hockeyn i Grenoble är stor. Hallen tar 3500 åskådare och det var fullsatt i 90 procent av matcherna. Men när vi kom upp till Chamonix var det kanske 200 som kom och tittade.
Tanken var att han skulle fortsätta i Grenoble, men klubbens ekonomi blev trasslig. Beskedet kom sent. I maj fanns inte många alternativ kvar. Det blev Frisk Asker, men han hann knappt börja förrän den norska klubben drabbades av finansiella svårigheter.
En lucka öppnades i Olofström. Mats Lusth var först tveksam.
– Division 1 kändes sådär, men det är en bra serie och nu är vi i allettan. Jag ångrar inget. Dessutom är det nära till Malmö.
Mats Lusths två äldsta döttrar bor i Höllviken. Han har även barn i Karlstad och Stockholm.
– Mina döttrar i Höllviken träffar jag ofta nu, mina två andra barn får jag mest vara telefonpappa till och sedan ses vi när vi kan.
Vad har du för målsättning med tränarjobbet?
– Allsvenskan är nästa mål. Om det blir med Olofström eller någon annan klubb vet jag inte. Malmö är det högsta målet, där har jag det största personliga engagemanget. Klubben känns som min familj, säger Mats Lusth.
I dag nöjer sig Percy Nilsson med att vara arenaägare, men Mats Lusth och Pekka Lindmark var de första värvningarna i storsatsningen som påbörjades 1988.
Du var väl en av Percy Nilssons favoriter?
– Ja, från början. I dag pratar vi inte så mycket. Det är tråkigt. För det var en otrolig resa. Han hade plånboken och jag var den som var mest aktiv när det gällde att samla in spelare och bygga laget.
Hur många spelare rekommenderade du?
– Många. Men det var mest de fyra första åren. Sedan kom det in folk som fjäskade för Percy, som inte hade den kunskapen, det var fel folk på fel plats.
Är du besviken över att det blev så?
– Nej, jag tycker mest att det är synd. Malmö hade kunnat vara som Färjestad. Ett lag som alltid går till SM-slutspel. Man hade kunnat bygga organisationen likadant – kring de gamla spelarna som gick i bräschen på isen. Det tog man inte vara på. För då hade inte situationen sett ut som den gör i dag.
Som spelare var Mats Lusth en underskattad poängproducent och mest känd för sina ledaregenskaper, offervilja och tuffhet. Han kallades för överstegrisen och kunde ge motståndarna det onda ögat. I tränarrollen tonar han ner den sidan.
– Mina lag har alltid åkt mycket skridskor. För att vi ska kunna spela i ett högt tempo. Det gäller att sätta press och vända spelet snabbt. Inte ha en massa säkerhetsmarginaler och bli passiva. Ska man spela så är försäsongerna också jävligt jobbiga, säger han och man förstår att det onda ögat kommer väl till pass ibland.