I ett kort perspektiv – det Malmö Redhawks brukar ha – ser plötsligt en hel
del riktigt roligt ut; tre segrar på raken, stjärnan Linus Klasen
matchvinnare mot serieledaren och laget har plötsligt en nästan säker
förkvalserieplats, vilket innebär att drömmen om elitserien lever några
veckor till.
Men det förändrar inte bilden av hockeybolaget Redhawks strukturproblem och
vilsna färd mot framtiden.
Det finns dock en helt oväntad långsiktighet insmugen i Malmö Redhawks
flyktiga struktur: Föreningen överlät elitverksamheten i hela 30 år till
hockeybolaget, vid dess bildande 2009.
Men även den är en chimär.
När mammon knackade på dörren, räckte det att han viftade med tre års
sedelregn.
Det hade varit klokare att tänka långsiktigt tillsammans med de lokala ägare
som vill bygga något varaktigt, de ungdomstränare och andra ideella ledare
som jobbar med framtiden, de spelare de tagit fram och alla de fans som är
det närmaste elitserieklass Malmöhockeyn kommer just nu.
Reformer, långsiktiga framtidsplaner som inkluderar egna ungdomar och
ekonomiskt omdöme är det enda recept som håller i längden. Som ett idrottens
Grekland påbörjade Redhawks processen ner i den ekonomiska avgrunden helt på
egen hand för många år sedan, genom att leva långt över tillgångarna.
Men hur kunde man gå i fällan och tro att ekonomisk dopning skulle lösa
problemen?
Det som sker i Redhawks ger idrottsrörelsen ett utmärkt tillfälle att
analysera, rent av forska kring, effekterna av en bolagisering där en
huvudägare har ett lag som sin egen ekonomiska lekstuga. En ägare som tror
att ägandet innebär att han inte behöver ta några hänsyn, inte söka någon
förankring i föreningen och dess verksamhet eller dess ideal.
De som vill liberalisera bolagiseringsreglerna inom idrotten ytterligare, lär
inte få det lätt.
Vem kan ens fundera på att kapa den sista bräckliga säkerhetslinan, den så
kallade 51-procentsregeln, som innebär att föreningen måste ha
röstmajoriteten i ett idrottsbolag?
I Redhawks fall ägs hockeybolaget till 90,3 procent av investerarna med Hugo
Stenbeck som majoritetsägare, men föreningen har 50,03 procent av rösterna
och vi kan redan i dag diskutera betydelsen av de där 0,03 procenten, om
”föreningen” vågar gå emot sin ägare, när man samtidigt då skulle skriva
under bolagets konkurs.
För utan Stenbecks miljoner klarar Redhawks inte löneutbetalningarna många
månader.
Men med dagens regler överlever i ett sådant läge i alla fall föreningen, den
kan starta om i division 1, men tappar också sin elitplats för J20-laget
eftersom det ligger i bolaget.
Jo, jag vet att Redhawks nu lär nå förkvalsserien. Att dörren till eliten då
inte är stängd, att pucken är rund och mycket kan hända – i ett kort
perspektiv.
Men sanningen är att scenariot med ett liv utan Stenbeck redan finns i båda
parters medvetande, vad jag förstår. En stormig förälskelse har svårt att
övergå i ett stabilt och långvarigt äktenskap.
Nog finns det en symbolik i att Redhawks i nästa hemmamatch ska börja fira att
föreningen – inte bolaget – faktiskt fyller 40 år genom att spela i de gamla
klassiska blå Malmö IF-tröjorna.
Det märkligaste i denna såpa, där så många avgått eller avskedats, är att
mannen med den verkställande makten sitter kvar. Sportchefen Stefan Nyman
fick fria händer av Hugo Stenbeck att samla ihop sina gamla kompisar,
inklusive ledstjärnan Linus Klasen, och handla på ishockeyns
överskottsläger, så långt leksakspengarna räckte.
Nyman startade allt med att presentera nya kontrakt med tvillingarna
Westerholm från egna led, men det var bara en avledande manöver, en inbjudan
med armbågen – samma armbåge som puttade ut all annan egen talang.
Oaktat om det blir förkvalsserie och rent av kvalserie är det här inget bygge
värt pengarna och ansvaret för det bär Stefan Nyman.
Även om han själv försöker skjuta över det ansvaret på Sydsvenskans
hockeyexpert Kent Jönsson, genom att i princip hävda att allt är tidningens
granskande artiklars fel, och vägra tala med honom.
Ett märkligt och omoget beteende, av någon som visat sig vara långtifrån vuxen
att förvalta 40 miljoner kronor.