Relationen mellan laget och jaget

Bokslutet kan vi inte göra förrän framåt vårkanten, men halva serien är snart spelad och varningsklockorna ringer för Malmö Redhawks. Det är en signaturmelodi för klubben, men Hugo Stenbecks jättesatsning borde leda till toppstrid direkt i den svenska andraligan. Med Stenbecks pengar som bas har Redhawks fått en elitseriebudget av hög klass att leka med. För miljardären är det sannolikt inte en större avbränning än när familjen Medelsvensson åker på en dyr charterresa. Det svider en stund, men man överlever.

Värre är det förmodligen med stoltheten. Hugo Stenbeck är uppfostrad i en amerikansk vinnarmiljö.

Därför lever sportchefen Stefan Nyman under hård press. Laget är Nymans skapelse och det är skapat för succé direkt.

Ingen tillfällighet att han står i båset tillsammans med huvudtränaren Leif Strömberg och andretränaren Ulf Taavola. Det skulle förvåna mig oerhört om inte Nyman har vetorätt när det gäller taktik och matchning.

Han har plockat samman laget och vill styra det på isen.

Någonstans där blir det fel.

Pressen och prestationsångesten överförs på spelarna. För mycket styrning och kontroll gör att allt blir krampaktigt. Samtidigt ska laget spela en improviserad finhockey, när det enkla och raka vore det bästa och hade löst nervknutarna.

Kanske dags för Nyman att släppa de andra krafterna fria?

Linus Klasen måste få chansen att vara artist med ett starkt kollektiv som stöttar. Här handlar det om relationen mellan jaget och laget. Hela idén från start är ytterst märklig: klubben höjer en i Malmö marginellt känd spelare till superstjärnestatus, ger honom det bästa hockeykontraktet som har skrivits i Sverige och gör dessutom finliraren till lagkapten. Klasen har haft några briljanta stunder och producerat bra men inte fantastiskt. Framförallt går det inte att bygga stora delar av spelet kring Linus Klasens individuella förmåga och dagsform. Bjudgodis för motståndarna. Inget säger att den bäste lagkaptenen är den som tjänar mest och är snabbast med klubban. Tyngderna på Klasens axlar väger redan en hel del. C:et på tröjan kan vara en del av bördan.

Stefan Nyman har värvat sexton spelare och en stor del av dem har inte motsvarat förväntningarna. Här måste något göras. Dels får några av prestigevärvningarna oförtjänt mycket istid som felbelastar laget, dels borde klubben lägga in om skilsmässa i något fall. Vissa av importspelarna tjänar kring 200 000 kronor i månaden. Aningen tokigt. Finns killar som hade gjort ungefär samma jobb för en nolla mindre i lönekuvertet. Att skiljas som vänner kostar, men orsakar nog inga tårar.

Stefan Nyman var helt osentimental när han klippte många av trådarna till den lokala identiteten i staden som han verkar i. Han hade chansen att skapa Babyhawks de luxe. Många av killarna med Malmökoppling spelar nu i klubbar som är på en högre nivå än Redhawks.

Bokslutet kan vi inte göra förrän framåt vårkanten, men halva serien är snart spelad och varningsklockorna ringer för Malmö Redhawks. Det är en signaturmelodi för klubben, men Hugo Stenbecks jättesatsning borde leda till toppstrid direkt i den svenska andraligan. Med Stenbecks pengar som bas har Redhawks fått en elitseriebudget av hög klass att leka med. För miljardären är det sannolikt inte en större avbränning än när familjen Medelsvensson åker på en dyr charterresa. Det svider en stund, men man överlever.

Värre är det förmodligen med stoltheten. Hugo Stenbeck är uppfostrad i en amerikansk vinnarmiljö.

Därför lever sportchefen Stefan Nyman under hård press. Laget är Nymans skapelse och det är skapat för succé direkt.

Ingen tillfällighet att han står i båset tillsammans med huvudtränaren Leif Strömberg och andretränaren Ulf Taavola. Det skulle förvåna mig oerhört om inte Nyman har vetorätt när det gäller taktik och matchning.

Han har plockat samman laget och vill styra det på isen.

Någonstans där blir det fel.

Pressen och prestationsångesten överförs på spelarna. För mycket styrning och kontroll gör att allt blir krampaktigt. Samtidigt ska laget spela en improviserad finhockey, när det enkla och raka vore det bästa och hade löst nervknutarna.

Kanske dags för Nyman att släppa de andra krafterna fria?

Linus Klasen måste få chansen att vara artist med ett starkt kollektiv som stöttar. Här handlar det om relationen mellan jaget och laget. Hela idén från start är ytterst märklig: klubben höjer en i Malmö marginellt känd spelare till superstjärnestatus, ger honom det bästa hockeykontraktet som har skrivits i Sverige och gör dessutom finliraren till lagkapten. Klasen har haft några briljanta stunder och producerat bra men inte fantastiskt. Framförallt går det inte att bygga stora delar av spelet kring Linus Klasens individuella förmåga och dagsform. Bjudgodis för motståndarna. Inget säger att den bäste lagkaptenen är den som tjänar mest och är snabbast med klubban. Tyngderna på Klasens axlar väger redan en hel del. C:et på tröjan kan vara en del av bördan.

Stefan Nyman har värvat sexton spelare och en stor del av dem har inte motsvarat förväntningarna. Här måste något göras. Dels får några av prestigevärvningarna oförtjänt mycket istid som felbelastar laget, dels borde klubben lägga in om skilsmässa i något fall. Vissa av importspelarna tjänar kring 200 000 kronor i månaden. Aningen tokigt. Finns killar som hade gjort ungefär samma jobb för en nolla mindre i lönekuvertet. Att skiljas som vänner kostar, men orsakar nog inga tårar.

Stefan Nyman var helt osentimental när han klippte många av trådarna till den lokala identiteten i staden som han verkar i. Han hade chansen att skapa Babyhawks de luxe. Många av killarna med Malmökoppling spelar nu i klubbar som är på en högre nivå än Redhawks.