"Om folk bara minns mig som en duktig basketspelare, då har jag gjort ett dåligt jobb med resten av mitt liv".
Isaiah Thomas, amerikansk basketspelare
21-årige Charlie Lundgren sitter i köket, tar en klunk av det starka kaffet.
På väggen hänger en inramad teckning som hans pappa ritat. Den föreställer en basketspelare i det magiska ögonblicket när han lämnat golvet och är på väg mot korgen för att dunka bollen.
Tre månader har nu gått sedan den där måndagen i januari då livet plötsligt förändrades. Två dagar senare var Charlie Lundgren tillbaka på basketträningen. Sporten har hjälpt honom att gå vidare, säger han. Det är därför han tackar ja till en intervju med Sydsvenskan, medan han tackat nej till andra medier.
Vi pratar basket, det var det stora samtalsämnet mellan far och son. Men även andra minnen dyker upp. Som när pappan läste första boken i Harry Potter-serien högt när familjen åkte på semester till Malta för tolv år sedan.
Ute lättar molnen. Charlie Lundgren tittar genom fönstret.
– "Är det inte pappa som cyklar där", kan jag tänka ibland. Det är dumt, jag vet ju att det inte är möjligt.
"I måndags, Kantatgatan i bostadsområdet Lindängen. Liket hamnar på rygg på trottoaren utanför Filmgiganten. Skjuten där på parkeringen. Bara lämnad".
Sydsvenskan 5 januari
Charlie Lundgrens pappa var en känd profil i basketklubben Malbas. En tid satt han i styrelsen. Det gör ofta föräldrar som engagerar sig i föreningen och sina barn.
För elva år sedan tog han med båda sina söner till Malbas. Det äldsta barnet, Charlie, var tio år och började först motvilligt. Med tiden blev klubben och sporten hans andra hem.
Idag är den 188 centimeter långe spelaren point guard, spelfördelare, i herrlaget som vunnit södra basketettan.
Laget har bara förlorat en match i år och har tangerat det interna klubbrekordet på antalet vunna matcher under en säsong. Men nu ligger nästan all fokus på det viktiga slutspelet, helgens "final four", där även norra seriens vinnare deltar.
Inför matcherna har laget som vanligt scoutat motståndarna, tittat på videor från deras matcher och studerat hur de spelar.
– Det är konstigt att inte se pappa i baskethallen. Det har andra också sagt. Han var alltid i hallen. En spelare sa att det känns som om pappa är ute på en resa.
Det var en eftermiddag, minns han. Charlie Lundgren såg sin mamma stå vid ingången till gymmet. Han hade tagit hennes bil till träningen, vilket måste betyda att hon åkt taxi. Det var något som inte stämde. Charlie Lundgren satt vid ratten, radion var på. Inga ord utbyttes. Han försökte koncentrera sig på att köra.
Hemma bad mamman och hennes sambo honom att slå sig ner i vardagsrummets soffa. Där brast han ut i gråt när han fick veta vad som hänt.
Sedan försökte han samla sig för att kontakta sin bror. Han är fyra år yngre.
"Har katten dött?" frågade han.
"48-åringen som mördades på Kantatgatan blev ett oskyldigt offer för blodshämnd, tror polisen. Mördaren var ute efter en kriminell dubbelgångare, bosatt i samma trappuppgång".
Sydsvenskan 12 april
– Jag känner mig trygg i Lindängen, det har jag alltid gjort när jag åkt dit. Visst, jag kanske blir mer passiv om en konflikt skulle uppstå. Men jag skulle inte flytta från Malmö, det som hänt kan hända var som helst, säger Charlie Lundgren.
När pappan förlorade sitt konsultjobb hade han svårt att få ekonomin att gå ihop. Han flyttade till sin mamma på Kantatgatan i Lindängen. Det var inte lätt, men sporten gav honom glädjen tillbaka. Han började spela i ett motionslag, tränade och kände sig stark.
På matbordet ligger en svart, elektronisk våg. Den använde pappan för att räkna kalorier på maten han lagade.
– När pappa var glad handlade det inte om att han köpt något eller gjort en resa. Det var träningen som gjorde honom glad. Basketsporten fanns där för honom. Nu finns den här för mig.
Charlie Lundgrens pappa kom till Sverige från Polen som elvaåring. Först till Tomelilla, sedan till Södertälje där basket är en stor sport. Efter gymnasiet pluggade han på Lunds universitet och spelade i Malbas.
När förste sonen föddes bytte han till ett svenskt namn för att få jobb. Det gav resultat.
Pappan hade visioner för Malbas och gjorde ett stort ideellt arbete. Ibland kunde han bli frustrerad för att inte alla lade ner lika mycket tid.
– Kanske ställde han orimliga krav på andra. Men nu har klubben anställt en person på halvtid för att göra det jobb som pappa gjorde ideellt.
Två dagar efter pappans död var Charlie Lundgren tillbaka på basketträningen.
– Vi spelare brukar inte kramas. Men lagkamraterna gav mig en kram. Tävlingsansvarige samlade laget. Han sa åt mig att jag kan prata precis när jag vill.
Hemma hos farmor i Lindängen blir det också en hel del kramar. Men Charlie Lundgren säger att han ibland bara kan ge nätta kramar.
– Hon bryter ihop, det smittar liksom av sig. Jag är inte rädd för sorg men jag vill leva vidare. Folk reagerar på olika sätt. Om två år kanske jag bryter ihop, vem vet, men nu vill jag vidare i livet och inte fastna i sorgen.
"Ett basketlag är som handens fem fingrar. Om du får ihop alla, så har du fått ihop ett lag. Det är så jag vill att ni spelar".
Mike Krzyzewski, amerikansk baskettränare
– Spelarna i laget är verkligen mina vänner. Jag vill vara med om något med dem. Det är därför jag lägger ner så många timmar på träning, varje dag, trots att jag vet att jag inte kommer att bli proffs eller landslagsspelare.
Basket är inte lösningen på alla problem i världen, påpekar Charlie Lundgren. Men sporten var något han gärna pratade om med sin pappa.
– Det finns andra sätt. Det är väl det jag vill säga. Miljön skapar en otrygghet, som i delar av Malmö. Men det finns andra sätt att leva, genom sporten till exempel.
Vi tittar på basketbilder, foton som Charlie Lundgrens pappa tagit på sin son. Det är tydligt att pappan var stolt.
I dagboksanteckningar som Charlie Lundgren läst skrev pappan att han hoppades sönerna var stolta över honom.
– Jag hade velat säga att jag är det, så att han inte behövt undra.
Vi går ut till hallen, där en stor affisch med bilder på kända basketspelare hänger på en vägg. På kvällen är det dags för en viktig samling inför slutspelet.
Några dagar efter helgens matcher ska Charlie Lundgren tatuera in en knuten revolver, den kända antivålds-symbolen efter Carl Fredrik Reuterswärds skulptur.
– Vilken som är min största drivkraft? Jag skulle inte säga att det är att vinna. Det är snarare viljan att inte förlora. Jag vill verkligen inte förlora.
"Jag är stolt över min pappas drivkraft och hans ständiga tro på mig och min bror".
Charlie Lundgren, Malmöbo och basketspelare