”Jag tror på svensk vinst”

Zlatan Ibrahimovic tuggar redan fradga. Erik Hamrén vill att spelarna ska ”brösta upp sig”. Det är lätt att känna sig som Gert Fylking i det här läget, lätt att brista ut i ett ”äntligen!” vid tankarna på ett fullsatt Råsunda, en ny förbundskapten, ett landslag som sett till spelarna bara är delvis nytt men som i inställning och spelsystem är pånyttfött och ett klassiskt kvalmotstånd som Ungern. Det finns egentligen bara en sak att säga: det ska bli väldigt roligt att se det svenska landslaget spela sin första EM-kvalmatch.

Erik Hamrén har haft en smekmånad som varit betydligt längre än en månad, den har varat i tio men ikväll ska han äntligen ut i skarpt läge. Ikväll går det som är hans första riktiga startelva ut mot Ungern för att spela till sig en riktigt bra start på EM-kvalet. Fredagskväll i Solna. Jag längtar.

Fast det är fel att påstå att det bara finns en sak att säga, för egentligen finns det en väldig massa att prata om. Det vet Erik Hamrén.

Erik Hamrén hinner säga väldigt många ord och gestikulera väldigt mycket på tjugo minuter, men blir vi så mycket klokare för det? Det vete tusan. Lars Lagerbäck blev till slut lättläst och förutsägbar som enklaste sortens chic lit – men Erik Hamrén. Jag vet inte hur jag ska tolka alla dessa gester och långa haranger.

Jag trodde jag var säker på en sak, och det var att frågetecknen kring startelvan begränsade sig till Johan Elmanders status, högerbacksplatsen och den nya innermittfältsduellen, som efter många år av ”Anders vs Kim” nu har bytt namn till ”Pontus vs Kim”. Men så avslutade Erik Hamrén presskonferensen med att säga:

– Utöver Johan har jag tre frågetecken kring startelvan, och man behöver väl inte vara någon Einstein för att lista ut vilka de är.

Det kan bara innebära en sak. Min nya favoritdel av den svenska startelvan är satt under hot: vänsterkanten. Emir Bajrami och Behrang Safari, en kant som jag trodde hade spelat in sig som ordinarie för ett bra tag framöver. Hur tänker Hamrén där? Vill han ha Tobias Hysén – som sett ut att vara i riktigt bra form på träningarna? Eller vill han ha en ”felfotad” Chippen, med mandat att gå inåt planen och bereda väg för Behrang Safari?

Det var rätt att låta Pontus Wernbloom starta mot Skottland, och jag tyckte att det var märkligt att Erik Hamrén kände sig tvungen att ursäkta sitt val och förklara att han inte hade förstått att det var känsligt att inte låta Kim Källström spela från start. Klart att det är känsligt för den som inte får spela. Men sånt är livet i landslaget. Kim Källström ska inte ta en plats i startelvan på gamla meriter, och han ska inte heller ha någon gräddfil för att hans vara eller inte vara på det svenska innermittfältet varit en av svensk landslagsfotbolls stora debatter de senaste åren.

Jag har alltid gillat Kim Källström men när jag ser Pontus Wernbloom, en spelare som luktar Stefan Schwartz lång väg, en kille som är precis den typen av spelare som svenska landslag alltid haft stor nytta av – en hälsenetuggare som aldrig viker ner sig men som samtidigt har blick för spelet och kan lära sig att spela betydligt smartare än han gör idag – då känner jag att det är dags att tänka mer på framtiden än på historiskt känsliga frågor. För framtiden är här nu och Pontus Wernbloom är inte längre någon spoling. Han ska ha en plats i startelvan.

Det tredje frågetecknet handlar om högerbacksplatsen. Jag är rätt säker på att Mikael Lustig kommer att vara bofast på den positionen de närmsta åren, men just nu kan Sebastian Larsson vara ett säkrare, mer rutinerat och stabilt alternativ.

Slutligen: jag tror på svensk vinst på Råsunda. En ganska komfortabel sådan, dessutom. 2–0. Och det avgörs inte av Zlatan i sista minuten – det har han lovat.