Världens bästa kupp

Redan i tisdags höll jag på att sätta frukosten i fel strupe. Det var dagen efter Idrottsgalan, dagen efter att Rolf-Göran Bengtsson fått ta emot Jerringpriset ur en tafatt prins Carl Philips hand efter en jordsskredsseger över Marcus Hellner.

Ut med osten ur kylen, på med radion där en röst stolt förkunnade att snart skulle Rolf-Göran Bengtsson vara med i ”P1 Morgon”: ”Bengtsson som ägnar sig åt sporten som ofta anklagas för att bara vara en tjejsport”.

Redan där, redan då, anade jag vilken sorts vecka det här skulle bli.

Låt oss klarlägga en sak först: att vara en ”tjejsport” är möjligtvis en anklagelse i vissa personers ögon. Själv känner jag bara: Och? Om det nu är en ”tjejsport”, vad är det för fel med det? Är det dåligt att tjejer idrottar? Eller vad menas med att det är en anklagelse att en sport är en tjejsport?

I ”P1 Morgon”, programmet som ägnar sig åt de tunga och djuplodande analyserna av världsläget, fick Rolf-Göran Bengtsson sedan tålmodigt förklara att det inte alls är hästen som gör hela jobbet.

Då var det alltså bara tisdag morgon, långt innan jag öppnat kvällstidningar eller läst idrottsintresserade vänners upprörda kommentarer i olika sociala medier.

För en gångs skull tyckte de som röstade som jag, för en gångs skull lät inte svenska folket sina aversioner mot Petter Northug och skadeglädjen över att Marcus Hellner knäckte honom i den hårda backen i Holmenkollen kanaliseras i Jerringprisomröstningen.

Visst var segern på ett sätt oväntad, oftast brukar ju någon som tävlar på snö vinna. Gärna någon som är glad och söt och helst har fällt en tår i samband med sin vinst, eller har skägget fullt av fryst snor. Massiv tv-tid i SVT brukar vara en förutsättning, vilket är en del av förklaringen till att skidåkarna är överrepresenterade i vinstlistan.

Rolf-Göran Bengtsson är en femtioårig man som sliter stenhårt på den gård i norra Tyskland som för många av oss ligger i skymundan. Han är inte särskilt medial. Varken sprudlande spontan eller charmigt blyg. Han talar en skånska som ibland låter mer som en tysk brytning och han är som han är.

En ganska vanlig man. Fast bäst i världen.

Det är den lilla detaljen som kritikerna har missat, men som imponerande nog har trängt ut till den stora massan – som trots allt är de som bestämmer i det här fallet.

Det talas om en kupp, om att det bara är ridsportsmänniskor som har ringt och röstat. Jaså? Jag är inte förvånad, i så fall. Jag vet hur desperata efter uppmärksamhet de är. Och hur dåliga svenska medier är på att rapportera om deras verksamhet. Klart att de tog chansen – för en gångs skull kunde de verkligen påverka vem som skulle ställas i rampljuset och pryda morgondagens löpsedlar.

Men de behöver inte ringa särskilt många gånger var för att vinna. För hästmänniskorna i det här landet är många. Enligt Ridsportförbundet rider en halv miljon människor i Sverige.

På Sydsvenskan var vi inte särskilt förvånade. Vi hade sett Rolf-Göran Bengtsson vinna både vår egen jurys omröstning men framförallt läsaromröstningen till vårt pris Skånebragden, där segern var självklar och överlägsen.

De ridsportintresserade är många och vi hade sett kraften hos dem tidigare. Men på många andra sportredaktioner var chocken över att de är så många i ”tjejsporten” uppenbarligen stor.

Lika roligt som det var att se Rolf-Göran Bengtsson ta emot Jerringpriset i måndags, lika tråkigt och förutsägbart har det varit att ta del av den fördomsfulla och föraktfulla debatten om vinsten i veckan.

Manliga sportjournalister raljerar över att det egentligen är hästen som gör jobbet och som borde ha stått på scen. Att det som sportjournalist går att skylta med sin okunskap utan att skämmas – snarare skryta om – är häpnadsväckande.

Förklaringen till att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset i måndags är väldigt enkel: han är bäst i världen i en av Sveriges största sporter. Punkt.