Allt handlar om arenan - och den bekymrade Percy

Tydligen har den börjat växa nu, komma upp ur jorden om än mest i formen av ett skelett än så länge. Äntligen, måste jag säga, för jag börjar tröttna lite på snacket om den. Nu vill jag se den.

Och även om jag börjar bli lite less på alla turer kring den här arenan, och på att se Percys nuförtiden ofta bekymrade ansikte överallt, kan jag inte låta bli att tycka synd om honom en sådan här dag.

Så mycket har han investerat i Hylliearenan, Percy Nilsson. Och då menar jag inte bara kapital i form av pengar, utan snarare alla de drömmar han måste ha drömt under många år, de förhoppningar om ett nytt elitlag i ishockey som fått honom att gång på gång investera i Redhawks, och sen: nya vilda planer på ett helt nytt lag att ta under sina vingars beskydd.

LDB FC Malmö? HK Malmö? Ingen vet, och inget av de lagen kan det nog skapas samma feber kring som runt det hockeylag som en gång hette Malmö IF

Jag tillhör inte dem som menar att Percy Nilsson bygger arenan enbart av god vilja, det finns en respekt för den mannen i den här staden som naturligtvis inte kommer från ingenstans utan från att han drivit stora, svåra och spektakulära projekt i hamn Men ibland förvandlas den respekten till en väldigt naiv syn på Percy Nilsson.

Det är möjligt att Percy Nilsson aldrig kommer kunna få tillbaka de pengar han satsat i arenan - framförallt inte om inte Redhawks börjar spela bra hockey igen - men han får ut något annat av byggandet. Alla vägar har burit till arenan för Percy Nilsson de senaste åren, allt han gjort har varit med arenans väl i åtanke, hade han inte sett arenan som en skugga av en hägring därute på Hyllieåkern tror jag knappast att han skulle fortsatt pumpa in pengar i ett Redhawks som visade sig odugligt både på rinken och i styrelserummen.

Det är klart att det kommer vara häftigt för honom den dag den moderna arenan står klar. Percy Nilsson kommer att kunna stå bredvid den, se att den blev precis som han ville och säga: "Det där har jag byggt." Om inte bokstavligt talat med hans egna händer, så åtminstone bildligt. Han kommer att se butikerna, höra tågen stanna, se människorna välla ut för att fylla arenan, hans arena. Åtminstone är det vad han drömmer om.

Han längtar efter de stora evenemangen, efter Robbie Williams-konserter och VM-finaler i ishockey. Förra året fick han se den senare drömmen gå i kras när Slovakien tilldelades VM-

slutspelet, i år var det ärkerivalen i de här sammanhangen, Finland, som snuvade honom på det som skulle kunna vara en tidig klimax i arenans historia.

Gör han det igen? Blir det ytterligare en ansökan nästa år? Det är inte omöjligt, vi snackar om en man med en vilja av stål som inte är van vid att ge upp och låta sina drömmar gå om intet. Och vi pratar om ett mästerskap i en trots allt ganska marginell sport, där det inte finns så många länder att gå runt på. Ikväll klockan fem börjar den, chipsens och soffornas högtidsstund.

Semifinal mot Kanada, sedan Eurovisionsschlagerfestival och det är skönt att få det överstökat. Jag vill inte höra ett ord till om den där hissen som inte finns i Helsingfors. Och: jag tänker stänga av efter hockeyn. Trots att Ola Salo ska få låna en snurra att åka runt på.