Den gamle Zlatan var tillbaka

Jag tyckte också att han verkade rätt störig i början. Det var innan jag hade sett någon intervju med honom i tv och bara läst tryckta intervjuer. Ironi går inte alltid fram i text och det var lätt att missuppfatta en kille som verkade ha ett oändligt sinne för humor och ironi, som alltid brände av ett jätteleende i slutet av det han precis sagt på största allvar.

Han försvann sedan, han ersattes av en astrist typ som visserligen fortfarande var gudomlig på fotbollsplanen men som hade ett ordförråd endast innehållande klyschor och ett ansiktsuttryck som aldrig var annat än extremt uttråkat.

Därför var det så fint att se honom efter fotbollsgalan i måndags. Kanske har vi hittat tillbaka till varandra igen, Zlatan och medierna, efter några år av ständiga fnurror på tråden. Jag hoppas så att det är så.

Var han har hållit hus de här åren är inte lätt att veta. Det finns de som säger att misstänksamheten gentemot andra kom med fadersmjölken. Andra menar att det var när Zlatan Ibrahimovic insåg att det kanske inte var mest ekonomiskt fördelaktigt för honom att Hasse Borg agerade både försäljare och agent vid övergången till Ajax som han tappade förtroendet för sin omgivning. I Holland sägs det att skepsisen gentemot medier är typiskt för Ajax, i Italien är Juventus känt för sina sparsamma mediekontakter. Och så har han hängt en hel del med Henrik Larsson som inte är överdrivet förtjust i massmedia. För att inte tala om Lars Lagerbäck som mest tycker att sportjournalister är något nödvändigt ont.

Jag kan spekulera vidare och konstatera att jag till viss del förstår Zlatans avoga inställning till medier. Det fanns en tid när allt han gjorde lästes in i någon konstig föreställning om hur förortskids beter sig, och utifrån den drogs alla möjliga slutsatser. Naturligtvis var det av människor med noll förortskoll eftersom journalister tyvärr är ett släkte dominerat av medelklass från landsbygden eller innerstan. Naturligtvis måste det vara tröttsamt att ständigt bli bedömd och tolkad av människor som inte alls delar ens referensramar.

Risken att bli feltolkad är ju då uppenbar. Det är en maktsituation som inte är alldeles lätt att hantera och jag kan förstå att Zlatan Ibrahimovic vände taggarna utåt.

Samtidigt blir livet så mycket lättare för den som inte känner sig ständigt förföljd. Den Zlatan som satt på en presskonferens i London mars 2007 och svarade ”Absolut inte” på alla frågor kan inte ha tyckt att det var särskilt roligt. Och även om spelare på Zlatans nivå blir mästare på att fokusera kan det inte ha varit betydelselöst för hans fotbollsspel att han trodde att Sveriges samlade journalister ville honom illa.

Nu har han gett några väldigt öppenhjärtiga intervjuer, han skämtar på presskonferenserna, visar tricks i Lilla Sportspegeln och plötsligt lättar trycket. Den som gör sig tillgänglig blir inte lika intressant att jaga. Den jagade slipper känna sig, just det: jagad. Och jag tror han är tillbaka, den där extremt charmige killen som kanske var lite svår att förstå sig på i början men som sedan stal först alla himmelsblå hjärtan och sedan även de blågula. Ingenting gjorde mig gladare än den insikten, på fotbollsgalan i måndags. Zlatan Ibrahimovic är här igen. Den riktige Zlatan Ibrahimovic, han som har en ständig glimt i ögat och ett brett leende att fyra av.