Artiklar som berör detta
Regnet föll, snön låg i stora hårda kristaller och ut ur skogen kom åkare efter åkare. Olga Medvedtseva, nummer 49, låg på magen. Hon sköt. Åkte igen. Helena Jonsson, nummer 50, syntes inte till. Där och då, efter att ha sett Anna Carin Olofsson-Zidek bomma ett skott och inse att Helena Jonsson åkte fruktansvärt långsamt i skogen, stod en sak väldigt klar. Vi bevittnade OS första flopp.
På väg mot Whistler är allt grått. De tunga molnen, havet, bergen som skjuter upp ur vattnet. Granarna är precis så stora som jag föreställt mig att de ska vara i Kanada – varför är svenska granar så små? – och under dem gömmer sig låga trähus. Kanadensiska flaggor sticker ut från husknutarna och de är det enda som ger färg åt berglandskapet mellan Vancouver och Whistler. Grått, men rasande vackert.
Högre upp ligger molnen i nivå med marken, men en annan slags moln, lätta, vita fluffiga moln i bomullstäcken över spegelblanka sjöar.
Samtidigt som demonstranter slog in rutor nere i Vancouver stod vi flera timmars resa bort, högt upp i bergen där snön faktiskt låg på marken i tjocka lager. Det var en märklig snö. Det droppade från takåsarna, var inte mer än nollgradigt och innan loppet skulle börja tog jag upp lite i min hand och kände på den. Stora, hårda kristaller. Precis sådant underlag som Anna Carin Olofsson–Zidek brukar älska.
Det gjorde hon också. Allt var perfekt, påstod ACO(z). Ja, allt förutom den lilla detaljen att nitton personer åkte bättre än hon. Leendet kan vara ett vapen, en sköld att sätta upp för att dölja vad som verkligen är dåligt och både Anna Carin Olofsson–Zidek och Helena Jonsson satte skickligt upp de leenden som fått dem att gå rakt genom tv-rutorna in i svenska hjärtan. Jonssons ögon när hon hade lämnat den mixade zonen och kastade en blick bakåt, mot de svenska journalisterna, log inte. De visade bara oro.
Jag tänkte på det minuterna innan loppet, när Helena Jonsson stod i fållan och väntade på att få starta. Hon kastade en hastig blick mot oss journalister, vi stod bara några meter ifrån varandra och jag undrade vad som rörde sig i den skallen just då – om hon gick igång på förväntningarna eller tyngdes av pressen.
Efteråt sa hon att det inte handlade om nervositet, att allting kändes bra. Skidor, skytte, allt.
– Vi får hoppas på sämre skjutväder i fortsättningen, sa Helena Jonsson och föll ytterligare en liten bit i min värld. En bra idrottare behöver inte hoppas på dåliga omständigheter för sina konkurrenter. En bra idrottare är det alla dagar, i alla väder, och hon är det framförallt när det verkligen gäller. Hon kommer inte på tolfte plats och säger att allt gick jättebra.
Det finns bara ett ord för det: flopp. Två av de säkraste medaljerna har fallit oss ur händerna och det här var den sämsta möjliga start den svenska truppen kunde få. På läktaren satt Anja Pärson i en likadan regnjacka som den som verkar vara Wolfgang Pichlers favoritplagg, en knälång förskräcklig blågul sak, och även Peter Forsberg hade skymtats på läktaren. Två sargade stjärnor, här för att inspirera och ge sitt allra sista. Men också två stjärnor med skyhöga förväntningar. Alla OS-deltagare säger det, alltid: en bra start är oerhört viktigt för resten av spelen. En medalj första dagen öppnar vägen för de andra. Varje miss lägger ytterligare tyngd på resten av truppen.
Och jag vill inte, jag trodde ju på en framgångssaga. Jag vill inte att det ska bli ytterligare ett flopp-OS.
% är glada
% är likgiltiga