En fråga ligger och gnager

Hon satsade allt och det blev ingenting av det. Ingenting utom en läskig krasch, ett hopp så långt att det hade platsat i backhoppningsfinalen, ett fall som gjorde så ont att Anja Pärsons ansikte vreds ihop av smärta och tvingade henne att lämna arenan linkande. Det blev ingenting annat än tårar, besvikelse och en oroligt gnagande fråga.

Det var alldeles tyst när Anja Pärson åkte. Britt Janyk – i princip uppvuxen i backarna här runt Whistler Creek – fick högst applåder, besvikna suckar när hon tappade tid och vrål när hon tog sig i mål; Julia Mancuso och Lindsey Vonn kvalade in som goda tvåor i publikligan och fransyskan Marion Rolland, som startade precis före Anja Pärson och föll direkt, blev utskrattad. Men när Anja Pärson började åka blev det alldeles tyst. Det såg inte ut att vara särskilt många svenskar på plats, och de som var där var väl lika tysta som vanligt. Först det vanliga surret, det som börjar ljuda när någon av de mindre intressanta åkarna kör, men sedan, när mellantiderna började rulla, blev det alldeles tyst.

– Hon åker ju bra, mumlade den österrikiske journalisten som stod bakom mig.

Och det gjorde hon. Hon åkte fantastiskt bra. Hon höll linjen, tappade väldigt lite tid, åkte så modigt att det högg till i magen. Super-Anja, tänkte jag. Som aldrig gör oss besvikna, som alltid får ihop det när det verkligen gäller, som struntar i att hon egentligen inte borde vara såhär bra.

Hon tog allt sitt mod och samlade det i en liten koncentrerad punkt långt inne i sitt innersta, och när hon stod vid starten såg hon ut som en frustande häst, hon vägde fram och tillbaka på skidorna, såg ut att vilja kasta sig ut redan innan startsignalen ljöd men sansade sig och gav sig sedan iväg i ett samlat åk.

Anja Pärson var inte här för att hamna på en helt okej sjätteplats. Anja Pärson är i Kanada för att ta en OS-medalj, hon har aldrig nöjt sig med något annat än det allra bästa. Hon hade ett alternativ och det var att satsa allt. Det kunde bära eller brista och det brast. Anja Pärson var uppe på medaljplats, hon hade redan silvret runt halsen och hon kom fort fort över sista krönet, hon flög högre än någon annan gjort och landade så mycket hårdare än vad någon annan var i närheten av.

Lindsey Vonn och Julia Mancuso var i en klass för sig den här dagen, de flög fram över snön. Det som skiljde dem från resten av startfältet var att de aldrig såg ut att behöva bekämpa farten, de stod aldrig emot, de lät sig bara föras framåt och flyta med, säkra i förvissningen om att tekniken skulle föra dem rätt, att benens styrka skulle hjälpa dem att stå upprätt. Det var två vackra åk. Anja Pärson hade mer av vilja och ett uns desperation över sig.

Det var en sådan vacker dag. Snön glittrade äntligen i en sol som sken, för första gången gick det att se långt över snötäckta toppar och lätt pudrade granskogar, det var minusgrader och riktig vinter men alla de intrycken, amerikanskornas fantastiska åk, allt begravdes i känslan av djup besvikelse. Anja Pärson fick nästan visa världen att hon fortfarande är att räkna med. Nästan.

Och någonstans långt inne ligger en orolig fråga och gnager. Klarar inte Anja Pärson av att hantera den här farten längre? Kan det vara så? Det räcker inte med att bara åka fort i störtlopp, det gäller att kunna hantera farten också. Lindsey Vonn behärskar det perfekt. Anja Pärson inte lika.