Till sist vann Anja Pärson folkets kärlek

Men det spelar inte så stor roll. Det som Anja Pärson åstadkom under onsdagen och torsdagen förde henne längre in i svenska hjärtan än vad hon varit på länge.

Jag hajade till när jag för ett litet tag sedan skulle googla fram något om Anja Pärson. När jag började skriva in hennes namn i rutan fick jag upp ordningen på vilka de vanligaste googlingarna är. Först kom kombinationerna som handlar om hennes vikt, utseende och sexuella läggning. Först på tionde plats hamnade något idrottsrelaterat: "Anja Pärson + bragdguld". Vi snackar alltså en av Sveriges största och mest framgångsrika idrottare någonsin. Och folk vill läsa om och diskutera hennes rumpa.

Nu är inte trollen på internet representativa för vad svenska folket tycker, men de säger ändå något om världen och dess syn på Anja Pärson, något som bekräftas så fort det blir dags för idrottsgalor och liknande, när Anja Pärson sätter på sig galastassen och visar att utbudet på snygga klänningar för vältränade tjejer är... litet. Då börjar mobbningen som handlar om vilken ful kropp hon har, anförd av olika – oftast kvinnliga – krönikörer och bloggare.Alla dessa tjejer som känner sig tvungna att racka ner på någon som har valt något annat än de, hur orkar de bli så upprörda över en tjej som har byggt en kropp som är så stark att den klarar ett fall i 110 kilometer i timmen och ändå kan ta OS-medalj dagen efter? Anja Pärsons kropp är fantastisk. Helt enormt enastående. Men tydligen är det svårt att acceptera en kvinna som väljer funktion framför yta.

Det är inte bara kroppen som är provocerande med Anja Pärson. En del av provokationen ligger i att hon har varit så bra och så kaxig, att hon aldrig har hymlat med att hon vill vinna allt, alltid, och att hon blir sur och förbannad och inte är ett dugg charmig när hon inte gör det. Hon har alltid vetat att hon har kapaciteten att vara bäst och aldrig tvekat att säga det.

Fenomenet gäller inte bara Anja Pärson. Jag glömmer aldrig när jag försökte förklara för en fransk journalist i Osaka 2007 när Carolina Klüft gjort tidernas tredje bästa sjukamp, varför Sanna Kallur var så enormt mycket mer populär än Klüft. Jag såg hur det riktigt gick runt i den franska journalistens skalle och hur hon bläddrade mentalt genom alla resultatlistor för att försöka hitta Kallurs topplaceringar. Hon hittade inte många. Inte i jämförelse med Carolina Klüfts. Däremot hittade hon glada leenden, många tårar och en känsla av att den där tjejen, hon hade kunnat vara min granne. Inte övermänsklig som Carolina Klüft.

Svenska folket vill uppenbarligen ha tindrande ögon och ofarliga uttalanden. Inga Carolinor, Zlatanar eller Anjor. Eller Annikor, för den delen. Annika Sörenstam var överlägsen i sin sport men vägrade tindra med ögonen. Hon fokuserade på sin träning och mentala styrka istället. Och blev aldrig riktigt folkkär.

Jag har skrivit om fenomenet förr och min teori då var att av vissa, de som är lite för bra, krävs det något alldeles exceptionellt för att de ska bli folkkära. Typ att krascha hårt ena dagen och ta OS-medalj den andra. Hade hon tagit guld i störtlopp första dagen hade hon aldrig blivit lika poppis.

Jag önskade mig ett värdigt slut på karriären för Anja Pärson. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle se ut såhär. Men det var vackert att Anja Pärson fick hela Sverige att stanna under några timmar en torsdagskväll. Och att hon till sist trängde långt in i även de elakaste trollens stenhjärtan.