Barndomens vintrar sanna igen

Svosch, svosch, svosch. Så snabbt gick det, det krävdes att en favorit fick utdelning, att en annan kraschade och kom igen, en skidskytt som överträffade sig själv och alla förväntningar, två sanslösa spurter och en lagåkning som får cyklisterna att bli gröna av avund – och sedan hade Sverige återupprättat sin identitet som ett vintersportland.

Kanske skulle vi sett den långa vintern som ett omen. I allas barndomsvintrar var det alltid snö från november till mars, minst, och i allas barndomsvintrar fanns det en Sixten Jernberg, Thomas Wassberg, Gunde Svan. Minst. Det är lite som när politiska partier nu slåss om vem som kan hylla det gamla folkhemmet mest och bäst, utan att vilja minnas att detsamma ofta stod för en rätt tvivelaktig människosyn där kvinnor som ansågs ha ett aktivt men utomäktenskapligt sexliv tvångssteriliserades och kriminella män lobotomerades, där kärnfamiljsidealet befästes och jante var king. Det är så lätt att bara minnas det vackra i de tider som flytt, och stirra sig blind på det fula som finns mitt framför oss.

Vi är ett i idrottssammanhang ganska svultet folk. De senaste åren har det inte direkt gödslats med idrottsliga framgångar över oss. Så plötsligt hör vi koskällorna ringa längs spåren, och de ringer oss tillbaka till en tid då pappa gick upp tidigt på helgerna och knäppte på tv:n (när var det annars tillåtet att titta på tv:n på morgonen, då långt före morgonbarnprogrammens tid?) och frukosten serverades i vardagsrummet och jag satt i pyjamas och morgonrock i den lilla korgstolen och pappa i den stora och så tittade vi på snoriga frustande män i trikåer som åkte tills de bokstavligt talat stupade.

Nu är vi där igen. Koskällorna klämtar, snön ligger vit såväl i bergen runt Vancouver som på den skånska slätten och på något sätt har vi hittat tillbaka till en gammal svensk självbild som känns på samma gång lika nära och avlägsen som det Sverige som Astrid Lindgren beskriver.

I Upsala Nya Tidning läser jag om garnhandlaren Sture Ekdahl som inte sålt så mycket garn och virknålar sedan Ingemark Stenmarks dagar. Svenska folket sitter hemma i sina villor och lägenheter och virkar mössor! Det är också ett mått på intresse.

Jag vet inte hur många barn som såg bilderna på herrarnas taktiktriumf eller Anna Haags spurt, tiderna är inte barnvänliga men när det blå, vita och gula garnet tar slut i svenska städer för att alla vill ha den mössa som sitter på de svenska OS-deltagarnas huvuden men uppenbarligen inte finns att köpa i svenska butiker är det ett tydligt tecken på att något hänt. Inte i en stuga, eller två. Inte bara här i Vancouver utan även hemma i Sverige. Och jag tittar gång på gång sammandragen av medaljloppen och blir fuktig i ögonen och känner hjärtat bli alldeles varmt och tänker hela tiden på vilka ”fina, fina medaljer Sverige har tagit”.

Det är en plötsligt nationalistisk känsla som bubblar upp och det är inte bara Pär Elofsson som gråter och tycker att vi har gjort det fantastiskt. Vi skiter fullständigt i hur det går för det danska curlinglaget trots att de bor bara några mil ifrån oss de är ju klädda i rött och vitt. Istället jublar vi åt dalmasar och norrbottningar som kommer från en del av världen som många av oss i Skåne aldrig har satt vår fot i. Norra Sverige, that is. Men igenkänning och gemenskap är viktigare än geografi.

Liksom minnet av den varma chokladen som plötsligt blir lika tydlig som ljudet av koskällor.