Volontärer brinner för kärleken till spelen

Vancouver. Michael Leahy har en megafon i handen. Han sitter på en stol med två meter höga ben, högt över människomassans huvuden.

– Waterfront Station har bara ena uppgången öppen! Ni som ska med Canada Line – gå ditåt, säger han i megafonen och pekar åt ena hållet.

– Ni som ska ta Skytrain – gå ditåt, säger han och pekar åt det andra. Och kom ihåg att ha riktigt kul ikväll. Njut av spelen.

Det är lite blåsigt däruppe. Dagtid ligger temperaturen mellan tio och tolv grader – Vancouver har dessutom haft flera dagar av solsken i rad, ovanligt vid den här tiden på året – men på kvällen sjunker temperaturen rätt snabbt. Det bekymrar egentligen inte Michael Leahy, han gillar volontärarbetet, och det bekymrar definitivt inte massorna. En del av dem har tittat på facklan nere vid vattnet, andra har varit och på tävlingar. Alla rör sig framåt i maklig takt. Ingen idé att skynda – med så många människor går det ändå inte fort att ta sig fram. Och kön till tunnelbanan blir inte kortare. Det är fyrtio minuters väntetid bara för att bli nersläppt på perrongen.

Hur många kanadensiska hockeytröjor siktas downtown Vancouver varje dag? Oräkneligt många. Hur många röda tumvantar med de olympiska ringar på ovansidan av handen och lönnlövet på handflatan? Ännu fler. Centrala Vancouver är rött, rött med inslag av vitt. Och turkost. Michael Leahy och hans volontärkollegor har turkosa jackor och de står i vartenda gathörn i närheten av OS-arenorna. Passen är nio timmar långa och de står där mellan fyra och fem dagar i veckan. Som tack för hjälpen får de kläder, några pins och OS-maskotarna i form av mjukisdjur.

– Vi gör det av kärlek, säger Gail McLeod.

Hon pensionerade sig en kort tid före OS, just för att få möjlighet att vara med och jobba med spelen. Kallar det en once-in-a-life-time upplevelse, att vara med om något så stort.

– Det är första gången jag gör något sådant här: jobbar gratis med något bara för att jag vill. Och jag älskar det. Det ger så fantastiskt mycket energi att se alla dessa människor. Alla är glada och delar med sig av sin glädje. Alla ler mot varandra.

Hon är övertygad om att OS förändrat kanadensarna, åtminstone tillfälligt.

– Vi är ganska reserverade i vanliga fall men OS har lockat fram en helt annan sida hos folk. Alla är öppna och glada, pratar med främlingar på tunnelbanan och sådant. Det ser du aldrig annars.

Kanadensare tvekar inte att plocka fram flaggan i vanliga fall, men OS har förstärkt patriotismen. Det säger Gail McLeod, och hon får medhåll av Cathy Boucek, journalist på Canwest News Service.

– Jag har aldrig sett så mycket patriotism i Kanada, säger hon. Jag menar, jag har aldrig sett folk brista ut i nationalsången mitt på gatan. Det känns som om hela Vancouver firar spelen.

Vancouver-OS fick inte den bästa starten. Rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili dog samma dag som invigningen och många undrade hur fortsättningen skulle bli. Men spelen har varit välorganiserade, även om de drabbats av några tragiska incidenter. I måndags avled en busschaufför i hjärtattack samtidigt som han körde en full buss. En uppmärksam passagerare fick stopp på bussen och kunde på så sätt undvika en tragedi. Men, påpekar Cathy Boucek, hjärtattacker får människor även i vanliga fall, det är inte kopplat till OS.

OS kom i precis rätt läge för Kanada, hävdar Cathy Boucek.

– Folk var verkligen redo för ett avbrott, det har varit några ekonomiskt tuffa år och det är viktigt att vi får fira och festa tillsammans nu.

Alla är inte lika entusiastiska. Spelens första dagar demonstrerade OS-motståndare i centrala Vancouver. Den främsta kritiken handlade just om ekonomin och beslutet att lägga så mycket pengar på ett idrottsevenemang. Men ju längre spelen har pågått, desto tystare har proteserna blivit. Ian Walker som jobbar på dagstidningen Vancouver Sun tror att både demonstranter och folk i allmänhet har tröttnat på protesterna, som pågått de senaste tio åren.

– Vi har hört det här så länge nu, protesterna förlorar i styrka efter ett tag. Och du måste ha ett väldigt litet hjärta för att kunna gå ut bland alla dessa glada människor och säga att de inte har rätt till sin fest. Det hade kanske varit lättare för dem om inte OS hade varit sådan succé, om inte Kanada hade varit så framgångsrikt, säger Ian Walker.

I Richmond, fyrtio minuter från Vancouvers centrum, är OS fortfarande närvarande. Thai Tran har både hockeytröja och vit keps med lönnlövet på. Han sitter i en bar och ser Kanada vinna över Tyskland i ishockey. Han hade gärna velat se matchen live men det var omöjligt att få tag på biljetter. Istället fick han nöja sig med att se Lettland-Slovakien häromdagen. Men Thai Tran klagar inte. OS-hockey är OS-hockey oavsett vilka som spelar och på det stora hela är han mer än nöjd.

– Mest av allt är det en stor fest. Men jag tror att OS har enat Kanada på ett sätt som det inte har gjort förr, trots att vi har arrangerat OS förut. Det var viktigt att äntligen vinna guld hemma.

– Det är skitkul att vara inne i stan och få det bästa av allt. Så mycket roliga människor, jag gillar att det kommer massa folk från utlandet.

Sen dras hans ögon mot TV:n igen. Kanada leder med 3-0 mot Tyskland. Thai Tran vet vad han önskar sig mest av allt. Vinst mot Tyskland är ett steg närmare uppfyllandet av den önskan.