En återkomst till den absoluta toppen

Solen bröt plötsligt fram över den olympiska parken i Whistler, snön förstod att det var läge att falla någon annanstans än på den mark där klassisk idrottshistoria var på väg att skrivas och Marcus Hellner var alldeles ensam in på arenaområdet. Ensam. Den hungriga jagande norska vargen kom aldrig ikapp honom, var aldrig ens i närheten av Marcus Hellner för så fort han började få upp vittringen drog Hellner.

Norge hade behövt fyra Petter Northug igår, en på varje sträcka. Det spelar ingen roll hur bra spurtare Petter Northug är om han inte är i närheten av att få slåss i en spurt. Det sades på förhand att Petter Northug skulle dominera detta OS, att han var predestinerad att bli OS snökung. Med en femmil kvar att köra står det nu ett guld, ett brons i raden efter Petter Northugs namn. På Marcus Hellners rad står det två guld.

Men det här handlade naturligtvis inte om Marcus Hellner, lika lite som det gjorde det förra gången han tog guld. Den enda skillnaden mot den gången är att nu fick alla svenskar medalj.

Det var ett taktiskt fulländat svenskt lopp, ännu en gång. Alla visste exakt hur de skulle köra. Alla körde exakt som det var meningen. Och den här gången fick alla som var delaktiga i framgången medalj. Det var det enda som grusade upplevelsen av skiathlonen i lördags, att Anders Södergren inte fick mer än ett folks kärlek och tacksamhet. Fint nog, kanske. Men jag hade så gärna velat ge även honom en medalj den kvällen.

Nu får han den. Efter att ha åkt på den absoluta toppen av sin förmåga, orkat hänga sig kvar på tredjesträckan. Vad för slags virke är egentligen längdskidåkare gjorda av? Det tänkte jag på, när gigantiska snöflingor vräkte över bergen i Whistler och Johan Olsson stakade, stakade och stakade. Körde rätt gjorde han också, och det är skönt att Johan Olsson blir ihågkommen för något annat än sina visserligen roliga uttalanden om att han är skidåkare och inte orienterare, och att han minsann inte har läsglasögonen på när han åker skidor. Nu minns vi honom allra mest som den som körde den absolut tyngsta och mest otacksamma delen av stafetten.

Redan efter Charlotte Kallas guld, Sveriges första guld i detta OS, var det lätt att utropa: det här var ett klassiskt lopp. Den dagen känns så oerhört långt borta just nu. Så mycket har hänt på en och en halv vecka, så många klassiska lopp har vi varit med om sedan dess. Så mycket drama, så mycket mjölksyra, så mycket glädje. Så många glädjeskutt upp på prispallar, så många bubbligt fnittrande svenskar.

Det var 22 år sedan Sverige senast tog guld i en OS-stafett. Då var det Jan Ottosson, Thomas Wassberg, Gunde Svan och Torgny Mogren som åkte. Smaka på de namnen, och ni känner smaken av en annan tid.

Jag vet inte när svenska folket senast satt så klistrat, i så många dagar i rad, framför längdskidåkning. OS i Vancouver har mer än något annat varit längdskidornas återkomst i svenska hjärtan, en efterlängtad, bejublad återkomst, ett uppvaknande av ett minne som legat gömt inom oss så länge och en känsla som är så välbekant men som ändå gör oss nyförälskade. Känslan av att vara med i den absoluta toppen och vara ett hot mot de andra i varje lopp.

Sverige är på väg mot sitt bästa längd-OS någonsin. Det finns i nuläget en imponerande bredd i det svenska längdlandslaget där Sverige har medaljchanser på varje sträcka och där inte ens sjukdomar i svensklägret kan sätta stopp för medaljregnet. Det är stort.