Nu är curlingfesten i full gång

Det enda problemet med ett framgångsrikt Sverige i OS är att det inte går att se alla medaljstrider. Det är en konstig känsla. Påminner inte det minsta om OS i Peking. Påminner inte riktigt om så många andra internationella mästerskap i andra sporter de senaste åren, för den delen. Här ramlar de svenska medaljerna in överallt. Flest i skogarna runt Whistler förstås, men nu kommer issportarna. Nu börjar det svenska medaljregnet att falla även över Vancouver, även om det kanske inte blir mycket mer än väldigt lokala skurar över curlingarenan.

Det var dagen efter Kanadas vinst över Ryssland, dagen då tidningarnas förstasidor toppades av rubriker som "Bästa dagen – hittills" och kanadensarna flöt omkring i ett lyckligt rus som bara blir större och större ju längre spelen går. Hela Sverige deppade över att vi gav bort vår inbjudan till en fest som precis hade börjat. Det hade kunnat bli en fantastisk semifinal. Inte för att Tre Kronor hade varit i närheten av att ha en chans mot Kanada, men det hade ändå blivit en rolig hockeyfest.

Jag vet att det känns som en klen tröst just nu. Men ikväll blir det en annan isfest här i Vancouver. Vid midnatt möter lag Anette Norberg Kanada och det kommer att ske inför en fullsatt, kokande arena.

För här är det fest. Hockeyfest och curlingfest. Varken damhockeyspelare eller curlare är direkt bortskämda med fullsatta läktare och galna supportrar. Åtminstone inte svenska – de kanadensiska kan ha en annan upplevelse för i Vancouver är det precis så. Det är med entusiasm kanadensarna går på hockey och curling, alltid i samma röda tröjor och lönnlöv målade i ansiktet, oavsett vilka lag som spelar. Och alltid hejande och stöttande som publiken till friidrott eller andra individuella idrotter kan ha i Sverige – men som sällan återfinns på lagidrotternas läktare i Europa. När Damkronorna mötte Finland i bronsmatchen var det 18000 på läktarna, nästan lika många som såg Tre Kronor mot Slovakien kvällen innan. Det är häftigt att sitta på läktaren – och det kan ändå inte vara något jämfört med hur det är att spela. Så fick Damkronorna med sig åtminstone ett positivt minne från de här olympiska spelen.

Förresten, de ska ta med sig bronsmatchen också. När Sverige mötte Finland blev det äntligen hockey. På riktigt. Två jämbördiga lag och en match med nerv. De som var tvungna att kliva fram gjorde det – försent kan tyckas, men OS-hockeyn är svår med motstånd i gruppspelet som inte kan vara särskilt inspirerande och semifinalmotstånd som ligger en bra bit över Damkronorna. Finland och Sverige ligger och svävar i mellanskiktet och kan egentligen bara mäta sig mot varandra – och svenskorna spelade bra, gjorde sin bästa match i turneringen. Men fjärdeplatsen är bitter. Damkronorna hade ingen Michelle Karvinen, ingen Hayley Wickenheiser i vardande, ingen spelare som kunde göra skillnad mellan två jämnstarka lag.

Tv-apparater förresten: det verkar inte ha spelat någon roll hur många tv-apparater ni där hemma hade, inte så länge inte SVT sänder matcherna direkt. Vad sysslade de med?