MALMÖ. Slutsignalen gick och Finland var besegrat i finalen. Jag minns
att Mats Sundins leende var så stort, att han skulle kunnat svälja hela
arenan.
Henrik Lundqvist kunde inte stå stilla på skridskorna och borta i andra
ändan av rinken, långt bort från vinnarnas kastade handskar och klubbor, låg
Saku Koivu, den finske målvakten, på rygg som en hjälplös sköldpadda.
Glädjefnatt, lyckorus, kaos och den som tittade på Kenny Jönsson såg en
stor, stark kropp närmast hyperventilera av trötthet, lättnad, lycka och
stolthet.
OS-turneringens bäste back.
Ibland brukar reaktionen bara bli: ”Ja, någon skall ju bli det.”
Den här gången sa vi: ”Ja – vem annars?”
Kenny Jönsson – Skånebragdsjuryns eniga val av vinnare 2006 – har inte bara
sitt OS-guld att visa upp, den förnämsta titel hockeylandslaget Tre Kronor
någonsin vunnit. Det var ju allra första gången ett svenskt landslag vann en
världsturnering med alla de bästa spelarna närvarande.
Värdet på utmärkelsen ”OS bäste back” därmed extra stort. Konkurrensen blir
inte hårdare.
Finalen hade ju inte varit de förväntade stjärnornas. Visst satte Sundin,
Foppa och Lidström sina signaturer i den platta med några gryn av den
ädlaste metallen som utgör medaljen, men det var inte deras turnering. I
finalen hette hjältarna snarare Henrik Zetterberg, bröderna Sedin,
Mål-Lundqvist och – de skånska bröderna Jönsson.
Jörgen och Kenny. Om de vill kan de säga: ”Vi har lika många OS-guld som
Stenmark.”
Två alltså!
Lillehammer och Turin. Ingenting större än Turin.
Det kändes nästan overkligt att se Kenny Jönsson där. En spelare som nöjde
sig med den svenska andradivisionen – de amerikanska och kanadensiska
kollegerna undrade – steg bara fram och stal hela isparketten. Sånt där
backspel trodde man tillhörde dåtiden.
Auktoritet, självklara ledaregenskaper, klok och rejäl och energisk. Ibland
såg det ut som om han spelade på bägge backplatserna. Han tog sig det
utrymme han behövde. Utan ett uns av blygsel, inte det minsta tveksam trots
världsklassmotstånd och stundens allvar.
Det var en mäktig uppvisning.
Jacques Rogge, IOK-presidenten själv, hängde guldsnurran runt Kenny Jönssons
hals och när Bengt-Åke Gustafsson nu får priset som Årets ledare i svensk
idrott vet han att en stor del av det priset också är Kenny Jönssons
förtjänst.
De kom drösvis från NHL. Men Kenny Jönsson från Ängelholm överglänste dem
alla.
Utan tvekan Årets Skånebragd. Och vill man ge extra förgyllning också åt
den, är det bara att titta på tio-bästa-listan. Konkurrensen har aldrig
varit hårdare. 2006 var – om man bortser från ett hockeylag och ett
fotbollslag i Den Stora Staden – ett utomordentligt skånskt idrottsår.
Om Linus Thörnblad, i helt ny tappning tekniskt och mentalt, hoppat till sig
ett EM-guld i Göteborg hade juryn kommit i bryderier.
Om Johan Wissman vunnit 200-metersloppet vid samma mästerskap hade den
första manliga internationellt konkurrenskraftiga sprintern blivit en stark
utmanare.
Henrik Stenson var inte många puttar från att ännu allvarligare blanda sig i
leken.
Ett par praktfulla VM-mål som fört Sverige ett steg längre och ett HIF på
guldplats skulle flyttat upp Henke Larsson ”på pallen”.
Det fanns flera. Det var kul att sitta i juryn och välja och vraka bland så
högklassiga prestationer.
Kenny Jönsson stack ut. OS-guld och VM-guld. Korad till Världens bäste back.
Fräck utan att vara kaxig. Modig utan att vara dumdristig. Respektlös utan
att bli nonchalant. Individualist utan att glömma lagtänkandet.
Kort sagt: Kung i Vinterlandet när det var som snöigast och rödblommigast
och mest guldskimrande några dagar i Turin det fantastiska idrottsåret 2006.