Martin Ritzén är nyss hemkommen från ett expertmöte i Miami där ett antal
läkare har träffats och planerat hur idrotten i framtiden bör hantera fall
liknande Caster Semenyas. Han är professor i pediatrik
med specialitet på
hormonsjukdomar på barn och medicinsk rådgivare
till svenska
Dopningskommissionen och Internationella Olympiska Kommittén i frågor som
rör dopning med hormoner. Det området kommer nära de frågor som kommit upp
kring kvinnor med överskott på testosteron och deras idrottande.
Inga beslut fattades i Miami, men principer diskuterades. Riktlinjen: att inte
ha några detaljerade direktiv, utan istället ta det fall för fall.
– Om de här individerna behandlas på gängse sätt ska de fortsätta tävla. Den
stora etiska frågan är om man kan begära att någon förändrar sina medfödda
egenskaper för att få tävla? Det finns en rättviseaspekt som ska ställas mot
den personliga integriteten, säger Martin Ritzén.
IOK ger bara allmänna riktlinjer och lämnar mycket öppet för de enskilda
förbunden att avgöra tillvägagångssätt och strategier. I bästa (och de
flesta) fall görs hälsoundersökningar på regelbunden och kontrollerad basis
i hemländerna, och idrottare som har kraftigt överskott på testosteron
upptäcks och behandlas innan de börjar tävla internationellt. När det
uppstår problem är det oftast i u-länder med låg medicinsk standard, där
tillståndet aldrig blivit diagnosticerat.
– Den grupp som får kvinnlig uppfostran men upptäcker i tonåren att de har
manliga hormoner, de har en klar fördel gentemot andra. De får dessutom ofta
drag i utseendet som gör att andra ifrågasätter dem och de erbjuds samma
behandling som icke-idrottande kvinnor med samma syndrom. De flesta kvinnor
vill bli behandlade eftersom de inte vill maskuliniseras. Sedan finns andra
metoder som inte är oåterkalleliga, men då lämnar de begränsade möjligheter
inom idrotten.
Behandlingen är enkel och går ut på att sänka halten manliga hormon i kroppen,
ofta med hjälp av ett vanligt p-piller som hämmar stimuleringen av
könskörtlarna. De flesta experter är överens om att det är testosteronhalten
som ska avgöra om en idrottskvinna kan tävla eller inte. Att ha
"otillbörliga fördelar" - som det talats mycket om i de här sammanhangen –
handlar alltså om att ligga högre än det spann som kvinnor utan
intersexuella syndrom ligger inom.
– När man talar om manliga och kvinnliga egenskaper ser man alltid en
överlappning men vad gäller testosteron är skillnaderna mellan män och
kvinnor alltför stora, där finns ingen överlappning, säger Martin Ritzén.
Det finns alltså kvinnor som är längre än män, enskilda kvinnliga individer
som är starkare än andra manliga och så vidare – men manliga
testosteronnivåer ligger såpass mycket högre än kvinnliga att det är lätt
att göra en åtskillnad där. Ett undantag är kvinnor som lider av
polycystiska äggstockar, de producerar betydligt mer testosteron än andra
kvinnor men har fortfarande en bra bit upp till männens nivåer.
– 5-10 procent av alla kvinnor lider av det, så dem måste man acceptera, säger
Martin Ritzén.
Den intersexuella gruppen är överrepresenterad inom elitidrotten. När det
gjordes en undersökning på 3387 kvinnliga deltagare vid OS i Atlanta 1996
visade det sig att åtta av dem bar på Y-kromosomer. Sju var redan i
behandling, men inte i något av fallen behövdes några åtgärder eftersom alla
hade adekvat behandling.
– Det här är mycket ovanliga tillstånd, i vanliga fall ligger koincidensen på
en på 30000-50000. I Atlanta-OS låg den alltså på ungefär en på 500 vilket
innebär en överrepresentation, säger Martin Ritzén och medger att det tyder
på att bärandet på en Y-kromosom kan ge idrottsliga fördelar, även om
testosteronnivån rättas till.
– Men idrotten blir aldrig rättvis, den som är lång har fördelar i basket till
exempel.
Elitidrottande män har ju också högre testosteronhalter än andra män, varför
diskuteras aldrig det?
– Det finns inga tillstånd beskrivna som går iväg för långt över
normalvariationen. Det är ingen tvekan om att de tillhör den manliga
gruppen, det finns ju bara två kategorier.