Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

När Kajsa studsade till sjunde himlen

När Kajsa studsade till sjunde himlen

Sport. 2,10! Bara den som känner hur kroppen spritter av outtömda krafter, bara den med självförtroende stort som ett hus står med VM-titeln klar och begär upp ribban på världsrekordhöjd. Kajsa Bergqvist, vilken grym tävlingsmänniska. Och vilken triumf, vilken come back vid en tidpunkt när läkarna trodde att hon alltjämt skulle vara en rehabiliteringspatient. En magisk svensk friidrottskväll. Igen!

HELSINGFORS. Hon måste ha känt sig som en öppnad kolsyreflaska. Det bara bubblade. Man såg det när hon gled över 200. Det kom i repris efter 202-hoppet; ansiktet nästan förvridet av glädje, tårarna tillbakahållna precis när de skulle välla över, när allt bara höll på att bli ett enda, blött känslobad.

Det var ju hennes tur. Det var så in i Norden Kajsa Bergqvists tur, för hon har varit världens bästa höjdhopperska ett par år, hon har stått där i final efter final med guldet i handen, men det har i sista stund sipprat iväg mellan fingrarna och hamnat någon annan stans. Hon har stått där i bakgrunden men en medalj av lägre valör om halsen när Christian Olsson, Carolina Klüft och Stefan Holm sjungit nationalsången och kysst sina guldmedaljer framför fotograferna.

Hon har så innerligt, innerligt gärna velat uppleva det där. Det är frustrerande att känna sin kapacitet men inte få till det när det gäller. Marginalerna är knappt mätbara. Jag minns så väl första gången jag skrev en krönika om Kajsa Bergqvist, hon var på inne-SM i Malmö och jag såg en tjej som lyste av tävlingslust, som visade att hon älskade showen, hon studsade upp så där självklart att man begrep att här kommer mycket, mycket mera.

Hon är född till arenaartist. Men hon är inte bara entertainer. Hon har det där vinnarbegäret, behovet av att få bekräftat, i siffror och medaljer, att hon är bäst i världen. Det är närmast ofattbart att hon står som världsmästarinna redan tretton månader efter den svåra skadan. Många senor har brustit på centercourten i Båstad, ingen med sådana konsekvenser som när Kajsas hälsena sprang av den 18 juli i fjol. Det var många som då trodde att Kajsas tillvaro i översta världseliten var över. I varje fall talades om adertons månaders rehabilitering. Det Kajsa gjort håller Pernilla Wiberg-klass. Stenhårt jobb för att komma tillbaka. En grym vilja. Ett begär att få vara med på de stora festerna igen.

Och som hon hoppade. Jag har aldrig sett Kajsa med en sådan ”take off” som under kvalet och hoppen igår. Vilket lyft, vilken lätthet! Och så, på de högre höjderna, lättheten kombinerad med mera kraft och en häftig benflykt undan ribban. Det var så suveränt.

Det hade regnat hela dagen i Helsingfors. Staden låg som en våtmark när höjdhopperskorna trippade in som långa vadarfåglar. När höjdtävlingen var slut öppnades portarna igen. Det var som en förtrollad kväll. Och jag begriper inte hur Kajsa efter glädjechocken, lyckoruset, nästan-tårarna, tillfredställelsen, urladdningen, kunde samla ihop sig, bara komma på tanken att begära upp ribban en centimeter över Stefka Kostadinovas världsrekord. 210, vilken klädsam kaxighet som grädde på moset. Naturligtvis gick det inte den här gången. Om hon gjort det hade hon varit årets friidrottskvinna i världen. Ohotad. Men hon var där uppe och svävade en stund, hon gjorde tre provflygningar, tillräckligt bra för att förstå att det en dag kan vara möjligt. Och för ett år sedan kunde hon inte gå.

Vilken fantastisk höjdhoppstävling. Slesarenko och Cloete slapp Kajsa ifjol, nu var det Kajsas tur att slippa dem men hon fick stifta en spännande bekantskap med den underbara amerikanskan Chaunte Howard, en artist, ett energiknippe, en glädjekälla för alla. Hon hade lika roligt som Ronaldinho när han spelar fotboll. Hon skrattade, skuttade, hejade och klappade händer. Hon är bara 21 år och här har friidrottsvärlden fått ännu en efterlängtad artist.

Tidigare på dagen bevistade jag en presskonferens där Carolina Klüft på suverän engelska svarade ärligt, utförligt, innehållsrikt, intresseväckande på världspressens frågor. Hon presenterade sig verkligen en leading lady för friidrotten. Internationella Friidrottsförbundets höjdare gnuggar händerna.

På mitt hotell kan jag käka frukost med Alberto Juantorena, Sebastian Coe och Sergej Bubka, fantastiska friidrottshjältar en gång i tiden. Men det var då det. När det ställdes till med guldkalas på andra våningen på hotell Continental i går kväll hette huvudpersonerna Kajsa Bergqvist och Emma Green.

En osannolik framgång för tränaren Yannick Tregaro som numera tränar Kajsa och är både coach och käresta till Emma Green. Vilken tjej! I sin första stora final hanterade hon höjdhoppets rävspel med iskalla nerver, lät sig inte störas av det eviga löpandet runt höjdhopparnas fötter, återskapade iskallt mitt i medaljhetsen allt hon lärt sig. En bonusmedalj av högsta karat. Emma Green, en jättesensation som slog en handfull tvåmetershopperskor, är på väg mot den magiska höjden och vi vågar nog lova att efter Kajsa kommer Emma.

Friidrottspamparnas samtalsämnet i hotellbaren är givet; dessa fantastiska svenska flickor!

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Sport
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu