Svenskan var sist ut i den avgörande hoppningen inne på arenan i Greenwich Park.
Ren runda skulle räcka till guld och det såg så bra ut, men vid det sista hindret kom hon i lite snäv vinkel och Wega släppte en tå på bommen – det rörde sig bara om millimeter – och pang.
Som i slowmotion studsade bommen, föll i marken och guldet var borta, men Sara Algotsson Ostholt hade vunnit den första individuella OS-medaljen i fälttävlan på fyrtio år.
– Jag vände mig om samtidigt som ni och såg vad som hände och då tänkte jag skit, säger Sara som ändå känner att hon har vunnit ett silver och inte förlorat ett guld.
– Jag stod ganska länge och väntade på medaljceremonin och då insåg jag faktiskt vad det är jag har gjort. Jag känner bara glädje över silvret, säger hon och hon är märkbart omtumlad av alla känslor.
Ögonen är rödgråtna och hon är fortfarande skakig i rösten när hon om och om igen berättar vad som händer – och varför.
Tre dagars tävlan är över och förmodligen är både hon och hästen Wega lika slut båda två.
Hon gratulerades och kramades om från alla håll och många av de andra internationella ryttarna, konkurrenterna, kramade om henne och tyckte att hon verkligen var värd den här medaljen.
Särskilt efter den trista missen på hoppningen i EM förra året då hon också hade guldet inom räckhåll, men missade i hoppningen.
– Jag slängde min hoppkavaj i en container efteråt och tänkte inte använda den mer. Jag var tvungen att ge någonting skulden, säger hon och fortsätter:
– Jag kom tillbaka till brottsplatsen [Luhmulen] i somras i tyska mästerskapen och nollade med två hästar på samma bana. Det stärkte mitt självförtroende inför OS.
Hur gick tankarna när du stod på prispallen?
– Det var väldigt stort. Det kom många tårar. Att stå där inför en så stor publik. Jag får nästan ståpäls, säger hon och drar lite i det lila band som hennes stora runda silver hänger i.
Nästan hela familjen är med i London: hennes man Frank, mamma Margareta och så storasystern Linda som också tävlade i laget.
Den enda som saknades var lilla Wilma som var hemma hos farmor och farfar i Tyskland där Sara bor sedan fyra år tillbaka.
– Jag fick den här ringen av Wilma innan jag åkte så hon har funnits med mig hela tiden, säger hon och skruvar lite på en liten plastring med en gul blomma på.
Det är faktiskt så att både Sara och förbundskaptenen Gunilla Fredriksson säger att hon har blivit en bättre ryttare sedan hon blev mamma för drygt två år sedan.
– Sedan jag fick min dotter har jag höjt mig rejält. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har kunnat fokusera ännu mer mitt i all stress av att vara mamma. Det är konstigt för man sover inte mycket och tankarna är huller om buller, men jag har bra support.
Arrangörerna hade bett det svenska fälttävlanslaget att de skulle lämna OS-byn redan under tisdagen, men där gick gränsen.
– Vi sa att det kan vi inte göra för vi ska fira medaljer – och det var ju bra nu, säger Sara Algotsson Ostholt som tänkte låta maken Frank köra bilen tillbaka till Tyskland i dag.
Stolt mamma nobbar buden
Hon är inte bara mamma till Sara utan också uppfödare till hästen Wega och hon var så stolt där hon stod utanför arenan – över båda två.
Det tar inte många minuter innan frågan om Wega ska säljas kommer upp.
– Jag har blivit erbjuden så mycket pengar att jag inte skulle behöva jobba mer, men det skiter jag i för det här är mycket roligare.
Är Wega med i Rio om fyra år?
– Ja, det har jag tänkt att hon ska vara.
Maken: Hjärtat bankade utanpå
För fyra år sedan vann Frank Ostholt OS-guld i Hongkong.
I går följde Sara Algotsson Ostholts make och landslagstränaren Maria Gretzer silverritten från sidan.
– När Sara skulle rida sista rundan kände jag verkligen att hjärtat bankade lite utanpå och jag kände att Franks hjärta slog så in i bänkens bredvid mig, säger Maria Gretzer.
Frank Ostholt var också glad för sin frus OS-succé.
– Första sekunderna gick det lite upp och ner efter att man har varit så nära ett guld, men det är fantastiskt med ett silver, säger han.
#
Sydsvenskans Max Wiman, också på plats i London, skriver: ”Ett olympiskt silver är bärgat i fälttävlan och det är en fantastisk prestation i en av de tuffaste sporterna, där det gäller att hålla i under tre helt olika moment i tre dagar.”
Läs hans kommentar i OS-bloggen.
Bildextra: Ryttarens väg till silvret.