Det fanns bara ett beslut att ta.
Hade inte de åtta myglande badmintonspelarna kastats ut ur OS, hade den olympiska rörelsen skadats allvarligt.
Men hoppa inte upp på några höga svenska hästar. Reflektera i stället över det faktum att Tre Kronor kom undan med en läggmatch mot Slovakien (0–3) i Turin-OS 2006.
Skälet den gången var exakt detsamma som nu. Att få en bättre lottning.
Hjältestatusen på det laget har få ifrågasatt.
Den olympiska rörelsen lever högt på sina värderingar. Aldrig annars är världens ögon så fokuserade på idrotten.
En aktiv från arrangörsnationen svär vid invigningen en ed å alla aktivas vägnar, att följa reglerna och uppträda sportsligt.
Men inte nog med det. Alla aktiva måste skriva under det digra dokument som kallas den olympiska chartern, som reglerar i princip allt de gör under OS. Schweiziske fotbollsspelaren Michel Morganella och grekiska trestegshopparen Voula Papachristou miste båda sina ackrediteringar och sin rätt att delta efter rasistiska inlägg på Twitter under spelens inledande dagar.
Inte sportsligt fusk, men ett brott mot grundläggande mänskliga värderingar och den olympiska chartern.
Att utesluta dem var ett lika korrekt och självklart beslut som att nu diska badmintonspelarna.
Det var pinsamt och uppenbart när de började missa servar och slå ut bollar. Missar som inte ens sker på stränder och sommarstugetomter där hemma.
Otroligt egoistiskt och nonchalant mot motståndare, tv-tittare och inte minst en publik som betalat dyra pengar för att få se på.
Läggmatcher är ett ämne som dyker upp allt som oftast. Oftast i lagsporter, oftast i samband med spelskandaler.
Men formaten i olika turneringar kan göra att lag väljer att spela på resultat för att nå en viss placering.
Japans ovilja att besegra Sydafrika här i fotbollen i torsdags, för att få möta Storbritannien, kan aldrig bevisas. Men det väckte viss munterhet inombords, när synden straffade sig själv och britterna med en hjältematch såg till att Japan får möta Brasilien i stället.
Självklart är det svårare att bevisa att ett lag inte gör sitt bästa.
Men de här situationerna borde aldrig kunna uppstå. I grunden är det idrottens eget fel att det blir så här.
Logistiken skulle bli krångligare, men att göra ny lottning efter gruppspel, skulle eliminera möjligheten att förlora sig till ”lättare” motstånd.
Då hade inte heller Tre Kronor behövt skämmas över att de fuskade sig till bättre lottning 2006.
För att inte göra sitt bästa är faktiskt att fuska.
Självklart finns det olika grader av fusk. Den värsta – dopningen – är en ständig kamp. Flera aktiva har redan fällts, men de stora rubrikerna har uteblivit, det har inte varit de stora stjärnorna.
I dag stängs en dopad idrottare oftast av på två år, IOK vill få avstängningen att alltid löpa över nästa olympiska spel.
Vilket inte bara är logiskt – det borde vara självklart.