Lars Dareberg, fotograf, gör sitt sjunde OS.
Fyra saker jag minns från mina OS:
1. Farten. När jag insåg hur snabbt störtlopp faktiskt går i en backe i Nagano 1998, där jag såg det för första gången. På riktigt, så att säga.
2. Sjösjukt. En fotografkollega kräkte sig igenom en hel segelfinal i Aten 2004. Pressbåten var liten och det gungade väldigt mycket.
3. Publiktrycket. Vattenpolofinalen mellan USA och Australien i Sydney 2000. Det var 10 000 på läktarna och jag trodde att de skulle lyfta taket.
4. Guldfesten. Kvällen i Aten 2004, då både Christian Olsson och Stefan Holm passade på att ta guld och jag sprang upp och ner på de där läktarna för att bevaka båda tävlingarna och var rädd att hjärtat skulle ge upp och att jag skulle dö. Det höll.
Max Wiman, krönikör, gör sitt tredje OS.
Fyra saker jag minns från mina OS:
1. Skönheten. Jayne Torvill och Christopher Dean, isdans i Sarajevo 1984 till Ravels "Bolero". Mer perfekt kan idrott inte bli, tystare än så kan inte en publik vara, närmare konst än så kan idrott inte komma.
2. Kathy Freeman. Med facklan i hand, omgiven av vatten, stod australiska aboriginen Kathy Freeman och bar en nations, men två folks, önskan om försoning på sina axlar. När hon väl tänt elden tog hon också Australiens viktigaste guldmedalj i Sydney-OS 2000, när hon sprang hem 400 meter och kunde känna bördan släppa.
3. Guldträffen. Vi kollade in en monitor i presscentret i Sydney och såg att Pia Hansen kvalat sig till final i dubbeltrap. En blick mellan mig och fotograf Dareberg var allt som behövdes. Två timmars resa, in på stadion och någon skrek "pull". Några minuter senare hade vi en OS-guldmedaljör att skriva om.
4. Vänliga Sydney. G'day, mate – "goddag min vän" – var repliken vi hörde om och om igen. Från leende, dansande, sjungande funktionärer. De lär ha varit 75 000 från hela Australien och fick mig att känna mig så välkommen till Sydney, att jag inte ville att spelen skulle ta slut.
Heidi Silvander, reporter, gör sitt första OS.
Fyra saker jag inte tänker missa:
1. Finalen på 50 meter fritt, där förhoppningsvis Therese Alshammar finns med. Så häftigt att vara på plats om hon äntligen får sitt efterlängtade OS-guld.
2. Sprinterduellen. Den jamaicanska uppgörelsen på 100 meter mellan Usain Bolt och Yohan Blake – eller varför inte finalen på 200 meter?
3. Damernas gymnastikfinal. Jag minns än idag hur jag tio år gammal satt framför tv:n stum av beundran för Mary Lou Retton när hon vann i Los Angeles 1984.
4. Handbollsfinalerna. Nej, det kommer inte att vara svenskt i finalen, men det gör ingenting. Handboll på världsnivå i kamp om ett OS-guld. Det vill jag absolut inte missa.
Fredrik Hedenskog, reporter, gör sitt första OS.
Fyra saker jag inte tänker missa:
1. Cykelfesten. Två av hemmanationens största stjärnor kan ordna en dubbel i herrarnas landsvägslopp. Världsmästaren Mark Cavendish får huvudrollen i linjeloppet medan Bradley Wiggins, dubbel olympisk mästare på bana i Peking och nybliven Tour de France-vinnare, kör för nytt guld i tempoloppet.
2. Anna Laurell. Boxaren från Lund har kämpat så hårt och så länge för att få tävla i OS. Nu tror jag att hon lämnar London med en medalj.
3. Rolf-Göran Bengtsson. Han lär inte lämna Greenwich Park utan metall runt halsen.
4. Doldisarna. Det finns så många som kämpar och sliter dag ut och dag in för sin idrott, med OS som den enda riktiga möjligheten att få någon uppmärksamhet. När chansen kommer efter fyra års slit har många av dem en enda dag på sig att få ut allt de har tränat för. Det är grymt – och fantastiskt.