Är verkligen de olympiska ringarna lika onda som den magiska i Tolkiens "Sagan om Ringen"? Och ska inte den olympiska flamman brinna för alla?
Sent i natt fick vi svaren, hur den olympiska elden ska brinna och vem som fick äran att tända den.
Det blev vare sig särskilt dramatiskt, imponerande eller spännande. Möjligen vackert.
Sju unga britter tog över facklan från roddarlegendaren Steven Redgrave och tände de många eldrören mitt ibland de aktiva på innerplan och har jag förstått det hela är det inne på stadion den ska brinna. Nu på morgonen syntes i alla fall ingen eld runt stadion.
Drottning Elisabeth hämtad på Buckingham Palace av självaste James Bond i helikopter och ett fiktivt hopp rakt in i invigningen i fallskärm.
Det är något alldeles speciellt med den brittiska humorn, men att världen skulle få uppleva detta.
Verklighet och fiction i skön förening, kan något passa in bättre på ett olympiskt spel, så verkligt och overkligt på en gång?
Det här var häftigt och sofistikerat the british way.
En resa genom den brittiska historien, var alltså annars temat för invigningen. Men var verkligen bondetiden så ljus och industrialismen så förbaskat mörk?
Regissören Danny Boyle hade uppenbart ett politiskt budskap i sin föreställning. Scenerierna i industrialismen hade hämtat inspiration från Tolkiens "Sagan om Ringen", de fem olympiska ringarna brann ovanför, vad nu i all världen ondskans ring, som måste förtäras i elden, har gemensamt med de olympiska ringarna och spelens flamma.
Nutidsskildringen med all populärmusik britterna gett världen, tillsammans med skildringen av de sociala mediernas intåg och presentationen av Internets skapare Tim Berners-Lee var mycket fräschare.
Led-belysningen och allt den användes till under hela kvällen runt läktarna var också en kick in i en mer modern show.
Men bäst är en ensam gigant som vet hur man fängslar en publik. Eller varför inte två, var och en ett brittiskt geni på sitt sätt.
Sir Paul McCartney – större kan det inte bli.
Mr Bean – roligare kan det inte bli.
Inmarschen är kanske inte rolig, men mäktig. Och påminde om att synen på vad stor idrott ofta är snäv. 20 av fanbärarna tävlar i – judo.
Men visst fanns det star quality också: Usain Bolt, Jamaica, Pau Gasol, Spanien, Maria Sharapova, Ryssland.
Dessutom är modeshowen förbaskat underhållande. Elegant, fantasifullt, eller bara tråkigt.
Sverige kom i kinesiskt lågbudgetdesign, hemmanationen i Stella McCartney.
Say no more.
Det mest laddade ögonblicket var ändå när en helikopter släppte ut sju miljarder pappersbitar över stadion, var och en symboliserande en människa på jorden.
Det är då man börjar tänka.
För det är sådana här kvällar som tron på världen kommer tillbaka.
Att se kvinnor och män; muslimer, kristna, judar, hinduer, buddister och ateister tåga in till samma fest.
Det ilar till i maggropen och framkallar mer än en tår av rörelse.
Invigningen är som en kollektiv protest mot det onda i världen.
Det beräknas att kostnaden för att arrangera detta OS kommer att landa på 100 miljarder kronor.
Som vanligt är det så osannolikt svårt att greppa om så stora summor.
OS-pengarna hade räckt att driva svensk sjukvård och det svenska rättväsendet ett år, om det säger er något.
Är OS värt priset?
Självklart är det så. För världen, alltså.
Det är mycket svårare att svara på frågan för det enskilda arrangörslandet och kanske måste IOK hitta framtida modeller som minskar det ekonomiska trycket på den som tar jobbet.
Fast det är lätt att förstå tvivlarna, när Atén arrangerade OS för åtta år sedan och är bankrutt i dag och Spanien nu slåss med näbbar och klor för att få spelen 2020, trots att kassakistan är tom.
Den olympiska rörelsen är det mest globala vi har. Den omfattar 205 länder, vilket är fler än FN. Det säger väl förresten en del om spelens betydelse att FN:s generalsekreterare Bann Ki-moon var en av de som bar den olympiska elden genom Londons gator.
Den olympiska rörelsen har kämpat sig igenom kriser. Nästa år avgår Jaques Rogge som IOK:s ordförande och han har reformerat rörelsen, om inte eliminerat så i alla fall reducerat korruptionen. Han blir svår att ersätta.
Marockanskan Nawal El Moutawakel valdes i torsdags till en av vicepresidenterna i IOK. Hon blev den första muslimska kvinnan som når den positionen.
Saudiarabien deltar för första gången med kvinnor vid OS.
Symboliken i de små stegen är ofantligt viktiga.
Det är värt vilket pris som helst.
Frågan är bara vem som ska betala.