Hög insats för Pärson

Anja Pärson är i Vancouver för att åka för sin sista seger. Insatsen är hög, där lägger hon sin värdighet. Och det finns inga garantier för lyckad utgång, inga som helst.

De som träffat henne de här dagarna säger att hon är lugnare än någonsin. Tillfreds, att hon utstrålar harmoni. Det är lätt att tro att det är ett gott tecken. Jag är inte så säker på det.

Att Anja Pärson är lugn behöver inte betyda någonting. Jag tänker på Kajsa Bergqvist, som 2007 satt i Osaka och var lugn, men inte så bitsk som hon annars brukade, inte på hugget alls, och sedan slutade sjua på 1.94. Där och då lämnade hon höjdhoppstronen för Blanka Vlasic. Och jag tänker på Sanna Kallur, som kom till OS i Peking med ett stort leende på läpparna och en utstrålning som var så avslappnad och glad att hon lyckades lura alla, inklusive sig själv, att hon fått ordning på sina problem. Det slutade, som bekant, med ett fall och olyckliga tårar.

Jag pratade långt senare med Yannick Tregaro om det här och han sa då som det var: den som kommer till ett mästerskap så som Sanna Kallur kom till Peking, med en efterhängsen skada och alldeles för lite träning och tävling i benen, måste söka det där lugnet. Hon måste hitta glädjen och harmonin och på sätt och vis lura sig själv, annars går det inte att genomföra tävlingen.

Jag säger inte att det måste vara så i Anja Pärsons fall. Men att hon sitter i Whistler och utstrålar lugn kan betyda en miljon saker. En av dem kan vara att hon är ladadd, sugen, redo. Att hon längtar efter att kasta sig ut i backarna i Whistler, i det som kan bli hennes sista stora äventyr. En annan kan vara att lugnet är det sista hon har att greppa efter.

Det var mycket som var intressant i SVT-dokumentären om Anja Pärson för någon vecka sedan. En av de saker jag fastnade för var hur hon beskrev känslan av att stå vid startpunkten, hur mycket den varierar beroende på vilken form hon känner sig i. Hur mycket hon längtar efter backen när allt känns hundra och självförtroendet är på topp, och hur rädd hon är för backen och för sina egna negativa tankar när omständigheterna inte är perfekta.

Och nu då? Det är här lugnet kommer in. Anja Pärson måste känna sig säker på sin sak för att våga kasta sig ut, för att klara av att ta sig an en backe. Det är i störtloppet hon har störst chans. I störtloppet idag och sedan i superkombinationen på torsdag. Det är då hon kan låta sig bäras av sin fart och lita på den. Det handlar om mod och det handlar om lugn. Och som alltid: viljan att vinna. Just den är Anja Pärsons starkaste vapen, har alltid varit, i kombination med hennes talang och fantastiska kropp. Är det något som får mig att trots allt tro på Anja Pärson så är det viljan att vinna. Den är exceptionell och den kan rädda henne nu när så mycket annat inte stämmer.

Anja Pärson är inte den hon en gång var och det är naturligt. Det går inte att vara den unga, oförstörda talangen som ramlar in på ett OS och tycker det är häftigt att hela Sverige hejar på henne och hoppas på succé – den rollen spelar Charlotte Kalla alldeles utmärkt den här gången – för alltid. Det säger sig självt. Efter tillräckligt många framgångar blir risken att förlora större än chansen att vinna, kroppen blir alltmer sliten och konkurrenterna nya och yngre, hungrigare och friskare.

Det kan bli Anja Pärsons sista show, det här. Jag hoppas den blir vacker. Insatsen är hög, Anja Pärson riskerar ett platt fall men jag hoppas att hon står på benen, jag hoppas hon tar sig i mål snabbare än någon annan för jag vill att hennes resa hit ska vara värd insatsen. Jag vill minnas Anja Pärson som en segrare.