Tidig morgon i Aq-va-kul. 23-årige Christoffer Lindhe från Ulricehamn kryssar
mellan aktiva och funktionärer med sin rullstol. Upp på startpallen och i
vattnet på domarens signal.
Först 50 meter fjäril, en stund senare 50 meter fritt. Bålen och höger arm är
allt han har för att få upp farten i vattnet.
För den utomstående är det en ofattbar bedrift. För Christoffer Lindhe är det
idrottsvardag när den är som bäst.
Han känner att formen är på väg tillbaka, men måste vässa den lite till för
att ta sig till sommarens Paralympics i London.
– Tidsmässigt har jag kvalat in, men det är färre platser än det brukar vara,
så jag måste upp några snäpp på rankingen för att komma med, berättar han
när Sydsvenskan får en pratstund med honom före prisutdelningen på söndagen.
Vägen till London är extra tuff efter ett år då han har tvingats hålla sig
borta från bassängen på grund av en infektion. Men det är ändå ingenting
jämfört med det han har varit igenom efter att ha förlorat båda benen och en
arm i en tågolycka för sex år sedan.
Malmö Open är ett viktigt test för att se var han står formmässigt just nu.
Samtidigt är det en speciell tävling för honom rent känslomässigt.
Det var här Christoffer Lindhe återupptog sin karriär som simmare och fick ett
kvitto på att allt är möjligt om man bara vill tillräckligt mycket.
– Med det jag vet i dag tror jag att jag hade kunnat bli en bättre simmare än
jag var före skadan. Det gäller både teknikmässigt och den mentala biten,
säger han.
Orsaken till att han är där han är i dag är ohygglig. På kvällen den 15 juli
2006 blev han överkörd av ett tåg. Hur och varför han hamnade på rälsen är
höljt i dunkel och Christoffer Lindhe har slutat att forska i det förflutna.
– Jag har försökt lägga ihop olika saker, men kommer inte längre. Det hjälper
inte att älta och fundera. Man måste gå vidare, ta situationen som den är
och göra det bästa av den.
Det Christoffer Lindhe vet är att simningen räddade hans liv.
– När jag kom in på sjukhuset hade jag för lite blod, men hjärtat pumpade ändå
tack vara att jag var så fysiskt vältränad. Jag har hållit på med alla
möjliga sporter, men mest med simning som jag började med när jag var sex år
gammal.
Simningen blev också det som hjälpte honom tillbaka till ett bra liv.
– Läkarna sa att jag skulle få ligga på sjukhus i flera år, men jag blev
utskriven efter ett halvår. Första gången jag testade simning igen minns jag
mycket väl. Det var på Borås Lasarett. Jag sänktes ner i bassängen med en
slags hiss och kände mig väl inte helt säker, men tänkte att jag kan ju i
alla fall hålla andan rätt så länge. Fast det tog bara några sekunder så
crawlade jag.
År av simträning satt i ryggmärgen.
– Jag visste ju hur jag skulle bete mig i vattnet. Det är som att cykla. Men
sedan har jag fått jobba med tekniken och det gör jag fortfarande. Med bara
en arm är det viktigt att verkligen få tag i vattnet i stället för att bara
veva på. I början körde jag med bensparkar också, men det bromsar mer än vad
det ger, så det har jag fått stänga av och i stället glida med.
Christoffer Lindhe tävlar i alla fyra simsätten och satte svenskt rekord på
100 m medley i Malmö Open. Men frisim funkar allra bäst och det är det han
satsar på i Paralympics, alla tre distanserna: 50, 100 och 200 meter fritt.
– Tvåhundra meter är min bästa gren. Femtio meter är för kort för mig. Jag är
inte så explosiv, utan bättre på att hålla hög fart länge. Det beror inte på
skadan, utan mer på mig som person, men jag jobbar på min explosivitet och
tränar simning sex dagar i veckan.
Paralympics för fyra år sedan var en bonus som Christoffer Lindhe inte hade
räknat med. London i år är det han har siktat på. Efter två fjärdeplatser i
Peking 2008 vill han upp på prispallen den här gången.
– För att ta en plats i Paralympics måste jag tävla i femtiometersbassäng och
det är ett begränsat utbud av tävlingar i Sverige. Därför åker vi med
landslaget till Sheffield under påskhelgen. Går det inte där blir det en
tävling någon annanstans efter det.
– Jag är inte orolig.