Det var ett gäng redan slitna brottare som med en guld- och två bronsmedaljer
i bagaget anlände till flygplatsen i Baku sent på söndagskvällen.
Vid det laget hade Sandra Nilsson från Malmö och Sandra Mäkelä från Bjuv
räknat med att redan vara hemma i Sverige. Vad de inte räknat med var
Eyjafjallajökull.
– Vi var tre stycken som skulle åka hem på lördagen egentligen, men så fort vi
hörde om vulkanen så började man tänka att man inte skulle kunna åka,
berättar Sandra Nilsson.
– Jag tyckte det var jobbigt redan från lördagen när man inte visste när,
eller hur, man skulle komma hem, säger Sandra Mäkelä som nu kan svaren på de
frågorna allt för väl.
72 timmar med flyg, buss, minibuss och färja var lösningen. Istället för att
komma hem i lördags kom skånskorna hem sent på natten till i går. En jobbig
resa i sig och ovissheten gjorde det än värre.
– Vi visste egentligen ingenting. Först skulle vi komma hem på lördagen, sen
blev det måndagen, sen blev det tisdagen och sen onsdagen. Allting drogs ut,
säger Sandra Nilsson.
I Madrid fick tjejerna övernatta och de kunde ha tvingats stanna ytterligare
en natt, som herrlandslagets ledare fick göra, men som tur var befann sig de
polska brottningslandslagen i samma sits. Polackerna fick tag i en buss av
modellen större och kunde erbjuda en del av svenskarna skjuts.
– De hade sju platser över och de fick väl lite pengar för det, så det var väl
bara bra för dem, säger Sandra Nilsson.
Båda Skånetjejerna fick plats på bussen som bara stannade för korta pauser på
den över två hundra mil långa vägen till Berlin. Under resan erbjöds
underhållning i form av film, alla dubbade till polska. Ingen vidare hjälp
för de trötta och uttråkade svenskorna.
– Jag sov lite, annars gjorde man inte så mycket, bara satt och väntade ut
tiden, säger Sandra Nilsson.
Efter den ofrivilliga bussresan genom fyra länder har svenskorna nu varit
hemma i drygt ett dygn. Där lär de förbli några dygn till.
– Man vill inte åka någonstans på ett tag, säger Sandra Mäkelä.