– EM har gett publicitet och det är bra för hela ridsporten, säger han lågmält
på sin nordtyska brytning när vi ses i Flyinge innan han ska fylla det stora
ridhuset för en clinic.
Han är inte den som skryter om den egna personen, står gärna ett steg bakom
och betraktar en stund innan han försiktigt tar ett steg framåt. Lite av
samma karaktär som kompisen och EM–hästen Ninja la Silla, eller som
hästskötaren Celia Rijntjes som hängt med sedan tiden hos Jan Tops.
Mycket har hänt sedan holländaren Gerco Schröder rev det allra sista hindret
och guldet blev svenskt. Det har skrivits sida upp och sida ner, tysk TV har
kommit till gården i Breitenburg och gjort reportage precis som svensk TV.
Han hade medaljfest tillsammans med Carsten Otto–Nagel som också tog medalj
i EM. Han får förfrågningar från alla håll, nu senast blev det klart att han
flyger till Globen Horse Show – trots att han egentligen är i Abu Dabi och
rider.
– Det finns en risk för att det blir en flop innan på banan förstås. Jag
flyger på natten, mellanlandar i Frankfurt och kommer till tävlingarna
(GP–klassen) trekvart innan start.
Redan börjar också spekulationerna om olika utmärkelser. Och det gör honom
nästan generad.
– Givetvis är det kul att bli uppmärksammad, svarar han och skruvar lite på
sig. Och ridsporten är inte en stor idrott på det viset så visst är det värt
mycket.
Stora idrottsgalor är inte direkt hans grej, men eftersom det är bra för
sporten ställer han upp. Bara tiden finns.
Men frågan om den viktigaste händelsen bakom guldet gör honom allvarlig:
– Det var flytten utomlands. Men i samma ögonblick som jag skulle flytta dog
min pappa. Det var inte lätt att kasta in handduken och sticka, men jag hade
alltid önskat åka iväg och testa vad jag går för.
Han åkte, jobbade för den holländske hästhandlaren Jan Tops – och vantrivdes.
– Jag fick åka runt på holländska ängar och hoppa bland koskiten. Jag tänkte
att det kunde jag lika gärna göra hemma.
Han var på väg att ge upp och åka hem, men stannade kvar. Slog sig samman med
danske Bo Kristoffersen. Efter ett drygt år ringde den mexikanske
miljardären Alfonso Romo som undrade om Bengtsson ville rida för honom.
– Jag hade träffat Romo när jag jobbade för Tops, så nu tvekade jag eftersom
jag inte ville ta en kund från min förre chef. Men Romo försäkrade att det
var andra tider nu och sen tänkte jag; om inte jag tackar ja så ringer Romo
någon annan.
Försiktige Bengtsson tog ett djärvt beslut. Det gav en plats i världstoppen,
rader av topphästar och ett EM–guld.
Men gården i Södra Sandby har han förstås kvar, för säkerhets skull.