Fyra påståenden från personer i Ulla Håkanssons närhet och som fanns i
bakhuvudet, när jag svängde in på gårdsplanen till hästgården strax utanför
Gärds Köpinge.
Egentligen var det rätt typiskt att den första att hälsa var schäfertiken
Etzy, 3. Schäferhundar är en femte sak som är intimt förknippat med henne.
Ulla Håkanson är något av svensk dressyrs urmoder, har varit med i
svensktoppen sedan början av 70-talet och är nu hetare än på mycket länge.
Om ett knappt år kan hon vara OS-ryttare – någon månad innan sin 75-årsdag.
– Jag tycker att de fyra bästa ryttarna ska få vara med i OS. Oavsett ålder.
Det ska vara prestationerna som ska vara avgörande.
Vad har du för tankar om OS, säsongsplaneringen och Richelle. Just nu är du
sjua i Sverige och det finns lediga platser i OS–laget?
– (tystnad). Jag vet inte riktigt, jag vet inte om jag ens ingår i ledningens
planer för OS. Är det så att jag aldrig kan bli aktuell så vet jag inte. Men
skulle jag få frågan så kommer jag att rida.
OS är inte något nytt. Du debuterade redan 1972 med hopphästen(!) Ajax.
– Vi tog brons i lag och sen blev jag sexa individuellt. Att jag gjorde det på
en häst som alla andra trodde var en hopphäst är nog det jag minns mest av
hela mästerskapet. Sen var det dramatiskt också med attacken mot israelerna.
Ett tag talades det om att OS skulle avbrytas, men tillslut blev det en dags
uppehåll så vi fick vänta en dag extra med att tävla.
Du har tävlat i fyra OS, men det kunde väl ha varit fler?
– Jag skulle ha varit med 1980 i Moskva, men då bojkottade Sverige spelen
[orsaken var Sovjetunions inmarsch i Afghanistan]. Sen fick jag inte riktigt
chansen till OS i Barcelona. Jag hade köpt Tolstoy av Flyinge, men han
skulle lämna spermier i ett halvår så vi fick aldrig chansen att förbereda
oss på rätt sätt. Annars hade jag haft en stor chans att få rida i Barcelona
också. I Montreal var jag på plats, men då dog Ajax när vi var på plats och
i Sydney var jag på plats med Bobby men han blev plötsligt halt.
Efter en period där Ulla Håkanson inte varit lika framgångsrik är hon nu het
igen. Orsaken heter Richelle.
– Det är ett sto som jag köpt från Tyskland. Jag var egentligen på besök i
Tyskland hos Susanne Rüben som är en god vän. Hon fick höra att jag letade
en ny häst och visade mig på Richelle. Min första tanke var nej, eftersom
det var ett sto. Men jag åkte ner en extra gång och red ett par dagar och
det blev affär.
Varför är du så negativ till ston?
– Jag har inte trott på det, kanske för att de skulle vara lika envisa som jag.
Var det en dyr häst?
– Inga bra hästar är billiga, men hon var värd pengarna.
Nu utbildar du Richelle, som är en rejäl kvinna med 170 centimeter över
manken, enligt dina egna metoder. Kan du utveckla?
– Jag rider väldigt, väldigt mycket utomhus. Egentligen är jag bara inomhus
när det är för halkigt ute. Jag rider gärna i naturen, tränar piaff och
passage på lite ojämnt underlag. Jag rider gärna i en dunge och där har jag
lagt till lite hinder för att tvinga hästarna att lyfta på fötterna. Då blir
de mjukare och mer elastiska. Jag tror också att de blir mer hållbara på det
sättet. Jag hoppar lite studshinder. Richelle får också regelbundet långa
galoppturer, hon har en tendens att bli lite överenergisk. Ett par timmar i
hagen gillar hon.
Har du hjälp att träna henne?
– Nej, det är bara jag som ridit henne sedan hon kom till mig. Skulle jag vara
borta [Ulla åker på semester den 2 januari varje år] tar min man Arne hand
om henne och tömkör. Men han har aldrig ridit henne, trots att jag erbjudit
honom. Jag vet egentligen inte varför.
Du håller hästarna i form. Hur klarar du själv av fysiken?
– Jag har ett litet gymnastikprogram jag kör varje morgon. Sen cyklar jag en
tur med Etzy varje dag [hon tar fram den gulblå cykeln hon fick i present
och visar upp]. Lite stavgång och någon gång händer det att jag joggar.
Är inte din kropp sliten efter 70 år på hästryggen?
– Nja. Jag har diskbråck, så ryggen är inte helt bra. [hon sitter av väldigt
långsamt efter varje ridtur för att på ett naturligt sätt sträcka ut
ryggen]. Jag har haft en stroke, en TIA (lindrig stroke). Men det syns nog
inte. Enda gången jag har haft en hjärnskakning var när jag cyklade med två
hundar, en på varje sida. En kanin sprang upp och hundarna drog omkull mig.
Grannen hittade mig liggande på vägen och jag fick åka ambulans härifrån.
Du har varit med om mycket, men ger också tillbaka till sporten med hjälp
av Dressyrringen, där du är ordförande, och Ajax stipendiet på 200 000
kronor.
– Du blir inte rik på dressyr och det är dyrt att tävla. Dressyrringen ger i
år ut 120 000 kronor i tränings- och boxbidrag. Ajaxstipendiet är för att
uppmuntra unga talanger och ge dem hjälp på vägen.
Inför det här besöket talade jag med ett par olika personer om dig. Vad
tror du att dom sa?
– Hmm, att jag var rak och sa vad jag tyckte?
Rak, skinn på näsan, säger vad hon tycker, ekonomisk...
– Ekonomisk? Var det Brink [före detta landslagsryttaren Jan Brink] som sa
det? Ja, jag är nog ekonomisk, men inte snål. Det är skillnad. Jag har
alltid sagt vad jag tycker och uppmanat de i min närhet att göra samma sak.
Så rakt på sak, då? Du har bara en tävlingshäst. Letar du någon ny för att
fortsätta karriären med?
– Nej, inte just nu. Richelle är bara tolv år så jag hoppas hon är med ett bra
tag till. Hon är dessutom under utveckling och blir bara bättre.
Inga unghästar heller?
– Nej, det går inte. Om jag skulle börja med en unghäst nu så är jag hundra år
innan den är på topp.
På tal om hundra år: Jag vet att en av dina favoritböcker är ”100-åringen
som klev ut genom fönstret och försvann”. Ska du kliva ut genom fönstret och
försvinna när du fyller 100?
– Du, det har jag inte funderat på ännu.