Alla ville ha honom. Det har skapats en Facebookgrupp till hans stöd, de svenska toppryttarna Rolf-Göran Bengtsson och Royne Zetterman har under en lång tid försökt övertala honom att komma tillbaka och han var framgångsrik under sin förra period som förbundskapten.
Men när jag nämner ordet frälsare skrattar Sylve Söderstrand bara och säger sedan på sin härliga gotländska:
– Någon frälsare är jag inte, däremot hade jag aldrig tagit det här jobbet om jag inte haft de aktivas fulla stöd.
Men han tvekade länge innan han tog jobbet. Det som till slut avgjorde var några dagar under VM i Kentucky i höstas.
– Från början tyckte jag nog att förbundskapten var något jag redan varit och sedan gått vidare med annat, men när jag under VM såg hur proffsigt svenskarna jobbade och vilken teamkänsla det fanns blev jag imponerad. Så det var då jag beslutade mig att tacka ja till jobbet.
Men vi tar det från början. Han var förbundskapten för det svenska hopplandslaget i början av 2000-talet. EM-silver i Holland 2001, VM-silver i lag i Jerez 2002 och OS-silver i lag i Aten 2004.
Sverige var med på den stora scenen. Sedan tog allt stopp. Det var stora rubriker om att Söderstrand inte hade förtroende för styrelsens ledarskap. Idag vill han korrigera den bilden:
– Det är ni i medierna som har en förmåga att förstora saker. Sanningen var att efter OS 2004 kände jag mig tom, jag visste inte hur vi skulle kunna gå vidare och jag saknade helt enkelt den rätta motivationen. Att jag sedan inte tyckte att vår dåvarande ordförande jobbade helt rätt var bara en liten del i mitt beslut att hoppa av.
Under åren har han alltid funnits där, fått någon förfrågan då och då både muntligen och via brev. Han har jobbat på som tränare på Jump Club, han har varit förbundskapten i Norge och tränat några ryttare i Grekland.
Men från årsskiftet är han alltså tillbaka som förbundskapten i det svenska hopplandslaget. Han ska jobba på halvtid (grekerna och Jump Club ska han ha kvar) och holländaren Hans Horn ska vara landslagstränare, och förbundets biträdande sportchef Annika Ersgård finns också med i organisationen.
– Vi har en oerhört stark och kunnig ledning i dag med Bo Helander [ordförande] och Wiveca Lundh [sportchefen som jobbat många år i internationella förbundet FEI] i spetsen. Det ska bli spännande att jobba. Hans Horn träffade jag för första gången för säkert tio år sedan, även om jag inte har jobbat med honom. Han håller en låg profil, men är en av världens skickligaste tränare.
Under hans förra period som förbundskapten nådde det svenska landslaget stora framgångar. Nu kommer han till ett lag där det är lite en generationsväxling på hästsidan, där ett par toppryttare haft skadeproblem med sina hästar och Sverige finns utanför Superligan och har bara en chans kvar att kvala in till OS i London 2012 (EM i Madrid i höst).
– Att kvala in till OS är mycket viktigt och vårt huvudmål. EM och VM är stort, men OS är mycket större och viktigare för vår sport.
Redan under tävlingarna i Globen i slutet av november var Sylve i gång och studerade de svenska ryttarna och talade med de svenska om vikten av planering och struktur och om att förbereda sig.
– Mitt motto är att alla tänker igenom sin plan. Det går inte att komma i efterhand och säga något, för då har vi inte förberett oss tillträckligt.
Förmodligen var Sylve Söderstrand ordningsman i skolan, för pratar du med ridsportsfolk om honom är bilden likartad: Noggrann, planerande, strukturerad – kanske lite pedantisk.
– Pedant vet jag inte, säger han och protesterar lite milt. Men jag har nog ett starkt ordningssinne. Jag ser som min uppgift att hjälpa ryttarna att lägga upp en plan och kanske vara med och se till att den planen följs.
Han kan sedan inte låta bli att berätta om Rolf-Göran Bengtsson. Fem dagar efter att Sylve talat med honom om en långsiktig planering kom det en plan för Bengtssons hästar – för hela 2011.
– Där har många av de svenska ryttarna en hel del att lära vad gäller strategi, planering och långsiktighet.
Naturligtvis kommer inte Rolf-Göran Bengtsson att kunna följa den planen slaviskt, mycket kan hända när det handlar om djur. Men han har tänkt igenom sin säsong och gjort en grovplanering.
Sylve Söderstrands hjärta brinner förstås för ridsport och framförallt hästhoppning, men han är inte rädd att ta för sig av andra idéer. Under sin tid som norsk förbundskapten kom han i kontakt med skidåkaren Bjørn Dæhlie och skidskytten Ole Einar Bjørndalen.
– De berättade också hur noga de var med att tänka igenom allt de gör och att gå igenom och utvärdera varje tävling.
Det är saker som Söderstrand nu försöker återinföra i det svenska landslaget.
Superligan då?
– Jag är inte säker på att vi ska vara med där. Vi, Markus Fuchs [Italien] och Terrance Millar [Kanada] jobbar för en förändring.
Om Sverige skulle ligga högt upp i Promotional League (andradivisionen) skulle det, enligt det nya förslaget, finnas möjlighet att tävla i några Superligatävlingar för att på så sätt förbereda sig för stora mästerskap. Annars hörs också åsikten att det blir för många tävlingar med ett mästerskap varje år, med världscupen och alla individuella tävlingar.
– Risken finns att det blir ett för mastigt program. Vi har inte hästar till det.
Men oavsett hur mycket strategi och planering det finns i förbundet måste också ryttarna ha bra hästar. Och i det fallet är Sverige ett litet land. Peter Eriksson, den förre landslagsryttaren och hoppansvarig på Flyinge, efterlyste under Breedersveckan en bättre uppföljning av de svenska hopphästarna. Kullarna tunnas ut och när de ska ta steget in i eliten är bredden alldeles för liten.
– Jag är också medveten om det problemet och som det ser ut i dag har mexikanen Alfonso Romo en nyckelroll för det svenska landslaget. Han förser Rolf-Göran Bengtsson med topphästar. Malin Baryard har också tillgång till bra hästar, även om de kanske inte är av riktigt samma klass. Resten av de svenska ryttarna måste ha hjälp.
Söderstrand är inne på att involvera hästägarna ännu mer, göra dem till en del av de satsningar som görs inför stora mästerskap.
Till slut kan jag inte låta bli att fråga lite om Douglas Lindelöw, Europamästare för Young Rider och succéman i Globen för att par veckor sedan.
EM-aktuell?
– Oj oj oj, det kan jag inte svara på nu. Får jag ge ett exempel? I april 2004 blev Peder Fredricson sjua med en häst som heter Magic Bengtsson. Okej, något att hålla ögonen på, kanske en OS-reserv. Men han vann grand prix i Modena, tog en plats i OS-laget och var en starkt bidragande orsak till att det blev ett lagsilver och han slutade fyra individuellt.
– Det kan hända så mycket på den tid som är kvar, men vi behöver en föryngring.