Den där sista kommentaren är så typisk Rolf–Göran Bengtsson. Lågmäld,
försiktig och snudd på blyg.
Vi möts på framhoppningen, en synnerligen oglamourös garagelokal under Globen.
Några ryttare skrittar av sina hästar, andra rider bara runt och snackar i
mobiltelefon. En och annan ridsportkändis springer förbi och morsar på "Roffe".
Jo, han kallas för "Roffe" av gamla kollegor och annat folk i "branschen".
Där är han anonym och en i mängden. Men det syns att han har en naturlig
auktoritet som alla hans framgångar gett.
– Det här är en miljö där jag trivs. Jag känner mig hemma här och jag åker
fortfarande iväg med glädje nästan varje helg.
Världscupen eller Global Champions Tour. Grabben från Södra Sandby har kommit
väldigt långt.
– Jag är hem till Sandby då och då. Nu ska jag fira jul där och brukar försöka
komma hem när mor [Elsa‘] har födelsedag.
Det var på gården strax utanför Södra Sandby som karriären startade med
shettisstoet Belladonna och en dröm att bli lika bra som pappa Sven-Erik,
mot eliten och några tuffa år hos den stenhårde hästhandlaren Jan Toops.
Hårda tider och villkor, men också år som formade den lite blyge Rolf–Göran.
Idag är det lite annorlunda. Tillsammans med dansken Bo Kristoffersen driver
han ett eget tävlings- och handelsstall i tyska Breitenburg. Topphästarna
kommer från tyska Holsteiner Verband, men allra mest från Mexiko och
Monterrey och Alfonso Romos uppfödningar.
Där kan Rolf–Göran Bengtsson plocka till sig det han vill i uppfödningsväg -
eller nästan.
– Ett givande samarbete och det fungerar bra.
Trots att han är den store idolen i Globen, har tiotusentals ridsportfans som
följer varje galoppsprång är han i princip en okänd kändis. Hans framgångar
syns möjligen i TV–rutan och då döljs halva hans ansikte av hjälmen. Hemma i
Sverige är han bara i princip tre gånger om året; Falsterbo, Göteborg och
Stockholm. Vid något sällsynt tillfälle kan han också hålla någon clinic
(offentlig träning där han från hästen berättar vad han gör).
– Visst saknar jag Sverige ibland, men så länge jag har så här bra hästar att
rida går det utanpå allt annat.
Det där med att inte bli igenkänd stör honom inte, tvärt om.
– Det är rätt skönt att kunna gå lugnt. Men visst händer det att folk känner
igen mig, men oftast kommer de fram och frågor om jag är jag. Jag blir nog
aldrig lika känd som till exempel Malin [Baryard–Johnsson‘].
Kan inte låta bli att ställa frågan om Rolf–Göran Bengtsson i raffset – precis
som Malin Baryard i Göteborg för fjorton år sedan.
Och Roffe kunde knappt sluta garva.
– Men vem skulle vilja se mig i raffset, svarar han mellan skrattattackerna
men inser också efter en stund att det förmodligen skulle bli stort
uppslaget i kvällstidningarna.
Men det där med kändisskap är inte hans grej.
Men han kan inte undgå att bli känd. Sedan han inlett samarbetet med Alfonso
Romos har hästmaterialet blivit bättre och bättre. I dag har han bra hästar
för varje klass, han kan lugnt förbereda hästarna för de stora hoppningarna.
– Jag har en stor fördel där. Jag kan smyga fram och gömma undan hästarna
lite. När de sedan är mogna kan de få ta steget upp och möta de bästa.
Hemma har han också noggranna planer för varje häst. Hur de på bästa sätt ska
matchas upp mot eliten. Tack vare sin rutin har han också lärt sig en del om
hur han toppar formen till speciella tävlingar.
– Lärt och lärt. Ninja [la Silla‘] känner jag väl, det är lite svårare med
Casal som jag inte känner lika bra. Men jag har väl lite tankar på hur det
skulle kunna fungera.
Han leker med tanke på att spara Casal en del under nästa år, kanske bara
starta honom i en stor final och sedan satsa på EM i Madrid i september.
Just hästmaterialet gör att Rolf-Göran Bengtsson fortfarande älskar sitt jobb
och orkar fortsätta. Sanningen är att han nog aldrig haft bättre hästar att
jobba med än de han förfogar över i dag.
– Den dag jag inte har ett bra hästmaterial orkar jag nog inte fortsätta. Det
och jakten på en stor titel är nog det som driver mig idag.
Men han kommer också in på åldern, i en av uppvärmningklasserna här i Globen
fick han stryk av 20-årige Douglas Lindelöw.
– Det är positivt att det kommer unga, nya ryttare. Det är bra för sporten.
Känner du dig hotad?
– Nej, jag funderar inte på det sättet. I den här sporten handlar det inte
bara om att rida häst. Jag har under många år byggt upp en väldig rutin. Det
är en egenskap som du inte får gratis utan det tar tid att skaffa sig.
Svensk hoppning har annars ett tufft år bakom sig. Laget ramlade ur Nations
Cups högsta division och får kommande år kuska runt bland andra klassens
hoppnationer. Laget misslyckades att kvala in till OS och Rolf–Göran själv
var ett förargligt nedslag från att ta plats bland de fyra som fick rida den
slutliga VM–finalen i Kentucky.
– Jag kan inte kalla det för ett misslyckande. I lagtävlingen hade vi många
bra nationer bakom oss och slutade sexa. Jag var själv oerhört nära och att
bli sexa i världen är väl egentligen rätt bra.
Men i sanningens namn. Du har sådana placeringar tidigare, det är en stor
titel du jagar?
– Visst är det så, men det är inte så lätt.
Och när det gäller OS är det förmodligen en enda chans kvar.