Solen flödar över det magnifika vita slottet i Breitenburg, Tyskland, där
Rolf-Göran Bengtsson hyr in sig med sina stjärnhästar. Det ligger en
stämning av utandning, men inte vila, över hela atmosfären. Det är den sista
spurten innan några dagars julledighet för ryttare och hästar.
– Torsdag och fredag blir mycket hektiska. Sen ska jag vara ledig och fira
jul, förklarar han medan vi sakta vandrar runt och tittar på anläggningen
där han format sina ”La Silla-stjärnor”.
Rolf-Göran Bengtsson har av Sydsvenskans läsare och en expertjury korats till
Skånes främste idrottare 2011.
– Jag uppskattar det väldigt mycket, men jag har också haft ett fantastiskt
år, summerar han.
Höjdpunkten var guldet i Madrid. Det som han trodde försvann med en försmädlig
rivning redan under den andra rundan av laghoppningen.
– Det var mitt eget fel. Jag blev lite stressad av tiden och tog en för stor
risk.
Men sedan var det felfritt, förutom ett medvetet tidsfel för att inte riskera
ett nedslag i den absolut sista rundan.
– Jag trodde inte på guld. De andra i toppen hade hoppat så bra. Men jag
visste också att det kan hända mycket. Sista rundan är nervig för alla.
Och när så holländaren Gerco Schröder rev det absolut sista hindret var guldet
klart.
– Då, direkt, förstod jag knappt vad jag hade ställt till med.
Men efterhand satte sig känslorna och fortfarande kan han framkalla minnena
från gulddagarna på en sekund.
– Om jag ser en bild, eller något annat som påminner om Madrid så kommer jag
att tänka på guldet och allt som hände.
Men vi är hos Rolf-Göran Bengtsson i vardagen. I det lilla samhället
Breitenburg i Schleswig-Holstein. Anläggningen där han hyr in sig tillhör
slottet Breitenburg och stallen, tre stallbyggnader med totalt 35 hästar som
Rolf-Göran och hans kompanjon danske Bo Kristoffersen ansvarar för, är
praktiska och funktionella. Ingen överdådig lyx, men allt verkar vara noga
uttänkt för att vara anpassat till verksamheten. Sedan har förstås
guldhästen Ninja la Silla, Casal la Silla och de andra stjärnorna
hingstboxar som är dubbelt så stora som en normal box.
Kanske avslöjas en del av hemligheten bakom Rolf-Göran Bengtssons framgångar
bara när han tar ut Ninja la Silla för att fotograf Frennesson ska kunna ta
lite bilder i den bleka vintersolen. En kärleksfull blick, en klapp och det
syns att det finns kontakt mellan häst och ryttare.
– Ninja kom till oss som elvaåring och han var väl inte helt färdig då. Sen
har vi format honom och det tar nog ett par år innan man lär känna en häst
ordentligt.
Men nu är de ett team, även om det kan gå fel ibland. Som i omhoppningen i
London senast, då Ninja svängde för tidigt (snäva svängar är annars något av
en specialitet för Europamästaren), innan Rolf-Göran hade tänkt att det
skulle ske – och stötte till hinderstödet.
– Jag är i den lyckliga positionen att jag redan har poäng för att kvala in
till världscupfinalen, så jag kan verkligen rida för att vinna.
Nu vilar annars Ninja la Silla, landslagsveterinären Jonas Tornell har tittat
över hästen och fixat till vänster bakben. Men det är svårt att låta bli att
fråga om planeringen för nästa år.
– Den ligger färdig, fram till OS.
Casal la Silla eller Ninja la Silla i London?
– Det vet jag inte ännu. Delvis är det väl hästarna som får bestämma det. Ett
par månader innan OS väljer jag häst.
Men någonstans mellan raderna hörs det att Rolf-Göran gärna, gärna vill rida
Ninja la Silla, 17 år när OS avgörs, i London.
Han har aldrig svikit i ett stort mästerskap. Ett enda nedslag på totalt åtta
rundor avslutningsdagen vid de fyra senaste mästerskapen. Och det var Ninja,
smidig som en katt i Madridvärmen, som såg till att Rolf-Göran fick sitt
efterlängtade guld.
Det guldet gav inte bara Rolf-Göran den slutliga bekräftelsen på att han är en
av världens främsta i sin sport. Det gjorde honom också till en stjärna för
den stora allmänheten.
– Utan tvekan har mitt guld breddat intresset.
Tidigare var Rolf-Göran gärna lite tillbakadragen, sa kanske inte så mycket
och skötte bara sitt jobb. Idag är han det stora affischnamnet.
– Jag får väl erkänna att det är rätt trevligt.
Nu får han Skånebragden för de heta septemberdagarna i Madrid. Han tillhör
favoriterna till Jerringpriset och var med i snacket inför Bragdguldet.
– Jerringpriset skulle jag uppskatta mycket eftersom det är svenska folket som
röstar fram det. Jag hade förstås hoppats på Bragdguldet, tycker nog att det
var en bragd att som första svensk vinna en stor titel i hoppning.
Guldet, utmärkelserna efteråt och intresset för hans person har fått livet att
snurra fortare och fortare. Hans telefon ringer med regelbundna mellanrum.
Han talar omväxlande svenska, engelska, tyska – och danska med kompanjonen
Kristoffersen.
– Engelska fick alla lära sig i skolan. Tyska läste jag i tre år och det fanns
nog lite i bakhuvudet att det kunde vara bra eftersom Tyskland var en så
stor ridsportnation. Skånsk-danskan är väl något jag utvecklat med Bo och
sedan kan jag väl lite holländska också efter tiden hos Jan Tops.
Schemat den närmaste tiden är också noga inrutat. Jul hemma hos mamma Elsa,
sedan tillbaka till Tyskland. En liten tävling i Holland, landslagsträff i
Stockholm i samband med ryttargalan, hem till Tyskland, världscupen i Basel,
idrottsgalan i Stockholm, två dagar i Breitenburg, tävling i Leipzig. Och så
snurrar det på.
– Men jag ska stå över världscupen i Bordeaux. Jag har redan poäng så det
räcker. Så …
Han avslutar aldrig meningen, men det hörs att han helt enkelt vill ha ett
brejk.
Rolf-Göran Bengtssons satsning mot världstoppen har naturligtvis också ett
pris. Att ständigt sitta på hästryggen sliter på kroppen. Båda axlarna är
dåliga och han har problem med ljumskarna.
Ändå njuter han av dagens situation.
– Jag kan nog inte önska mig bättre hästar än vad jag har just nu.
Hans plats som tvåa på världsrankningen (efter kanadensaren Eric Lamaze) och
hans EM-guld ger möjligheten att i detalj planera sitt schema. Han är
inbjuden ”överallt”, behöver inte kvala in i huvudklassen och har fyra fem
hästar att välja på för de allra största klasserna.
Drömmen är ett OS-guld, även om han själv påstår att en plats bland de fem
bästa skulle göra honom nöjd, och att en gång få bli etta på
världsrankningen.
Men det som främst driver honom är jakten på det perfekta; och när han når dit
kommer också framgångarna.
Precis som i Madrid.