Ordern när hon började var tydlig – OS-guld var det enda som räknades. Annars
skulle inte det årslånga kontraktet förlängas. Men på en campusanläggning i
Peking står Pia Sundhage och citerar Karin Boye med sådan övertygelse att
det verkar ha gått hem till och med i det så resultatinriktade amerikanska
fotbollförbundet.
– Det finns en fördel med höga ambitioner, men i vårt fall är det verkligen
vägen dit som är mödan värd, säger Pia Sundhage och ögonen glittrar.
– Med tanke på allt som hänt oss är finessen att kunna njuta av vägen.
Med ”allt” tänker hon på att lagkaptenen Kristine Lilly nyligen blivit mamma
men allra mest på Abby Wambachs skada. Efter att flera av det tidiga
2000-talets fixstjärnor lagt av med fotboll har Wambach varit nyckelfigur i
det amerikanska landslaget. När hon bröt benet i juli förminskades USA:s
chanser till ett OS-guld avsevärt. Och därmed Pia Sundhages möjlighet till
ett kontrakt längre än ett år.
– Jag ska villigt erkänna att när jag såg Abby ligga där och förstod att hon
hade brutit benet tänkte jag för en sekund: där rök mitt jobb. Men sen vände
jag det till något positivt. Vi tränare gillar ju utmaningar så nu blev bara
utmaningen större och jag ännu mer privilegierad.
För att vara dagen före en OS-final är stämningen lättsam på den amerikanska
träningen. Stora delar av den amerikanska truppen tränar på samma
universitetscampus. Säkerheten är maximal. Eftersom vi missat att anmäla oss
24 timmar i förväg körs vi i en specialbil direkt från det stora
presscentrat intill Fågelboet till detta campus där basketlandslaget
passerar på väg in för träning precis innan fotbollslandslaget anländer.
Pressen på det amerikanska laget har lättat. Stjärnglansen är inte riktigt
densamma som förr och efter den inledande förlustmatchen mot Norge (0-2) såg
inte USA ut som ett möjligt guldlag.
– Men jag blev inte stressad över Norgematchen. Jag tycker att vi spelade bra,
säger Pia Sundhage och det som hänt därefter visar att hon har rätt. Laget
vann resterande matcher i gruppspelet och sedan ständigt uppkäftiga
lillasystern Kanada i kvartsfinalen innan det var dags att slå ut Japan i
semifinalen. Nu står Brasilien för motståndet och frågorna om revansch för
förra årets förlorade VM-semifinal mot just Brasilien är många.
– Jag skulle aldrig ta ordet revansch i min mun. Det är inte min stil att
prata om sådant och det är inte heller något jag känner, jag var inte med
då. Jag fokuserar på det som är positivt i vårt lag.
Spelarna vittnar om en annorlunda ledarstil jämfört med vad de är vana vid
från amerikanska tränare. Pia Sundhage betonar ständigt samarbetet och
laget, och istället för att enligt amerikansk modell pusha genom att betona
att det alltid går att göra allt bättre är hon noga med beröm och att
diskutera varför situationer uppkommer och hur de bäst går att lösas.
Idag ligger stort fokus på att stoppa Marta som hade stor show i semifinalen
mot Tyskland. Där blir det viktigaste att hitta balansen mellan att ständigt
vara två mot Marta och samtidigt behålla det egna spelet.
Men Pia Sundhage verkar inte särskilt orolig. Varken för finalen eller hennes
egen framtid.
– Med ett guld sitter jag i guldsits, säger hon och skrattar åt sin egen
ordvits.
– Men jag tror att de kan nöja sig med ett silver också. Jag kan nog få
behålla jobbet med tanke på att förutsättningarna inte är lika bra som när
vi började.
Precis innan hon ska gå får hon frågan om hon ska bo kvar i Los Angeles eller
flytta till ostkusten. Svaret blir: ostkusten. Det är där de flesta
klubbarna kommer finnas när proffsligan drar igång.
– Nästa år blir mitt jobb så annorlunda. Det kommer handla om att se väldigt
mycket klubbmatcher, säger Pia Sundhage och avslöjar med det svaret att hon
räknar med ytterligare ett år som amerikansk förbundskapten. Minst.