Vem bär ansvaret för att alla får vara med? Enligt Leif Larsson ligger det på
varje specialförbund att bestämma vilka frågor de vill arbeta aktivt med.
Samtidigt ska alltid idrottens värdegrund vara tydlig, som enkelt uttryckt
går ut på att alla ska få vara med. Och det är lätt att den stannar vid att
vara tomma ord.
– Det är specialidrottsförbunden som ska ta tag i det här, som måste ta till
sig det här synsättet. Idrotten är till för alla – men den måste anstränga
sig också. Vilket ansvar tar de olika förbunden för annat än att lära ut hur
en bredsida slås?
Men först av allt gäller det att se problematiken. I Sydsvenskans enkät med
skånska idrottsföreningar blev det tydligt att diskussioner om
könsöverskridare lyser med sin frånvaro på föreningsnivå. Många svarade att
det inte behövs eftersom ”vi behandlar alla lika, oavsett kön, ålder eller
etnicitet”.
De som uppgav att de har diskuterat könsöverskridare hänvisar till att det
står i deras stadgar att alla ska behandlas lika.
– Jag blir inte förvånad. Den uppfattningen är nog väldigt utbredd: det är
inte ett problem, ingen ser det, ingen diskuterar det. För att det ska hända
något måste det upplevas som ett problem. Vem ska driva en sådan fråga när
ingen ser det som ett problem?
Själv tycker Leif Larsson att idrotten borde öppna upp för större mixning
mellan könen. Han är i grunden idrottslärare, nu rektor på en skola i
Stockholm, och menar att pojkar och flickor presterar lika ganska långt upp
i åldrarna, innan pojkarna blir starkare rent fysiskt.
– Det handlar om att ställa sig frågan till vilka nytta man har uppdelningen
– för deltagarna eller sporten? Det finns olika viktklasser i vissa
idrotter, handikappregler med system som ger fördelar i andra. Ofta handlar
den här diskussionen om elitidrott men vi måste komma ihåg att de flesta som
idrottar inte är elitidrottare.
Är det här en fråga du driver i Riksidrottsförbundet (RF), att idrotten bör
könsmixas mer?
– Nej, det gör jag inte. Det är upp till varje förbund att stå för vilka
förutsättningar de vill ha. De äger ju sin idrott. Skulle trycket komma från
dem, om någon skulle få igenom en motion om de här frågorna på
riksidrottsstämman, då går vi in. Men det är inte många som ställer upp på
det, det är en jobbig diskussion. Idrotten är för stark i sin
grundorganisation, det tar nog lång tid innan man vågar sig på att mixa mer.
Leif Larsson ser det som att allt hänger ihop. Homofobi, okunskap kring inter-
och transsexuella, könsmixning.
– Vill man öppna idrottsrörelsen för fler måste man vara öppen för
flexibilitet. Diskussionen kring homofobin verkar inte bli bättre heller,
idrotten är fortfarande väldigt normativ. Vi borde mixa och dela upp så att
fler vågar ge sig in i idrotten.
– Det är vi som ska öppna upp oss så att fler kan komma in, det är inte de som
ska komma ut.