Nu var det VM-kvalpremiär och Erik Hamrén gömde sig bakom de tre poängen.
Det borde han inte gjort.
Som regissör borde han ha korrigerat det värsta i pausen åtminstone.
Erik Hamrén har hela den här samlingen haft en gnällig och pressad attityd. Efter matchen fick inte bara pressen en känga, utan även publiken. Vad Hamrén sa i dåligt förtäckta ordalag var att de 20 400 inte begrep hur fantastiskt bra Kazakstan var på att försvara sig.
Sanningen var att det långsamma, omständliga passningsspelet gjorde det väldigt lätt för gästerna.
Bara Sebastian Larsson vevade som en väderkvarn med både armar och ben för att få fart på laget från start.
Såg inte Hamrén att Kazakstan hade så stor respekt för Zlatan, att när Alexander Kislitsin armbågat svensken, bad han om ursäkt fem gånger och hela det kazakiska laget viftade febrilt att Sverige skulle slå ut bollen för att Zlatan skulle få omvårdnad?
När Sverige med några minuter kvar slog åtta passningar i backlinjen – varje spelare fick bollen två gånger – och det slutade med att Mikael Lustig fick ut den över sidlinjen, började publiken håna laget.
Möjligen hade backlinjen gett upp, för när de spelade upp bollen på innermittfältet, fick de genast tillbaka den av baklänges-Wernbloom eller sidleds-Elm.
Pontus Wernbloom måste ha slagit ett svenskt landskampsrekord i bakåtpass.
Rasmus Elm räddade sig – och Sverige – genom att på enda avslutet på mål i första halvlek också göra mål. Men den chansen fick han uteslutande på grund av att Mikael Lustig fick en fullständig snedträff.
Varför sattes Kazakstan inte under press? Var fanns passningstempot? Hur kunde Hamrén acceptera att inget förändrades förrän Anders Svensson kom in och spelade med ansiktet mot rätt mål?
Ytterbackarna vågade sig knappt över mittlinjen, Ola Toivonen var helt vilse på kanten och Johan Elmander var så tydligt ur matchskick, att Hamrén borde sett det på träning och bänkat honom.
Inte ens Zlatan hittade inspiration, utan mer frustration och snackade till sig en varning. Fast han satte i alla fall en hygglig punkt med förarbetet till 2–0 i matchens sista sekund.
Mycket till festkväll blev det inte. Det började annars bra, med ett avgrundsvrål när Zlatan presenterades, med två unga Ibrahimovic-söner som showade hos mamma Helena uppe i en av logerna och som fick en vink av pappa vid nationalsången.
Vid slutsignalen gick Zlatan bara rakt ut, utan att höja blicken. Även om han också pekade på vikten av tre poäng, hade han i alla fall den goda smaken att uttrycka förståelse för publikens besvikelse.