Pizzabagaren i närheten försörjde dem med vatten och lånade ut sin toalett.
Grannarna kom med muntra tillrop. En miljöpartist tipsade om möjligheten
till rivningskontrakt. En anställd på VA-verket använde sin lediga tid för
att hjälpa till att koppla in vattnet till huset.
Den nyfödda ockupantrörelsen hade väckt den heta bostadsfrågan till liv och
fick opinionen i ryggen. Till en början var relationen med kommunen god.
Elsäkerheten kontrollerades, och ett första möte bokades in.
Tonen uppges ha varit trevlig men varken ockupanterna eller deras motpart var
egentligen särskilt nöjda efteråt. Ockupanterna upplevde att ingen ville
lyssna. Kommunen och polisen tyckte att ockupanterna försökte styra och
ställa lite för mycket, något som blev ännu tydligare nästa gång parterna
träffades.
Nästa möte bokades in några veckor senare. Fram till dess hävdar ockupanterna
att de fick löfte om att få vara ifred. Något som både kommunen och polisen
bestämt förnekar.
Oavsett upplevdes det som ett oerhört svek när polisen slog till två veckor
före mötet.
Sex ockupanter greps. Ett femtiotal poliser, däribland Malmöpiketen höll
tillskyndande ockupanter på avstånd medan en grävmaskinist började riva
huset.
Någon grät medan andra försökte trösta, ytterligare några skrek glåpord till
poliserna.
– Det blev en oerhörd frustration när man blivit lovad något och det inte
hålls, säger en av ockupanterna.
– Vi försökte få till mötet ändå. Men då sa de att eftersom vi inte längre
hade ett hus fanns det ingen grund för att ha ett möte. Då försvann allt
förtroende på en dag. De hade rivit huset bakom ryggen på oss, säger en av
frontfigurerna i ockupationsrörelsen.
Kommunstyrelsens ordförande, moderaten Mats Helmfrid, hävdar att kommunen
gjorde klart för ockupanterna att de inte kunde stanna i huset.
– Hade vi gett dem ett rivningskontrakt hade vi också gett dem
besittningsskydd, vilket i sin tur hade inneburit att kommunen haft ett
ansvar för säkerheten i fastigheten. Skicket var för dåligt för att låta det
ske, säger han.
Efter rivningen av villan dog dialogen.
Ockupanterna, nu uppbackade av vänsterautonoma från andra delar av landet,
planerade och genomförde en rad nya ockupationer i centrala Lund. Men varje
gång svarade polisen genom att storma.
Tonläget skruvades upp ytterligare när kommunens servicedirektör Per Olof
Järvegren deklarerade att alla ockupanter skulle polisanmälas för olaga
intrång.
Tjänstemännen som skötte den inledande kontakten på Smultronstället fick klä
skott för ockupanternas besvikelse. Hundratals hot, varav flera mordhot,
strömmade in.
Husockupanter som Sydsvenskan talat med säger att de inte har med hoten att
göra. Men de tar heller inte avstånd från dem eftersom avståndstagande är
”ett borgerligt hittepå”.
– Jag tycker ändå att vi har en så slapp kultur mot politiker i Sverige. De
måste också någonstans stå till svars för vad de gör, besluten de fattar. De
måste få ta skit liksom. Stänger de ett fritidshem så måste de förstå att
folk är upprörda över det. Sedan är frågan om man ska låta det gå ner till
en personlig nivå. Jag tänker att någonstans måste de ha gjort det mot oss
genom att anmäla oss, kriminalisera oss och utsätta oss för skadeståndskrav
när vi ockuperat hus, säger en av ockupanterna.
Om det urartar till det som de själva uppfattar som rena hot och det kommer ut
i pressen slår det väl tillbaka på er?
– Det behöver inte slå tillbaka på oss. Om politikerna i framtiden får känna
av att varje gång de avhyser oss från ett hus så får de ta all den här
skiten runt omkring – att folk ringer och skäller ut dem och rutorna går
sönder på serviceförvaltningen. Det är ju också ett sätt att öka pressen på
politikerna och göra det svårare för dem att ta sådana här beslut i
framtiden. Så på ett sätt kan vi vinna på det också.
Gemensamt för flera av de vänster-autonoma aktivister som Sydsvenskan
intervjuat är att våld inte är någon moralisk fråga.
Ockupationsrörelsens talespersoner är inne på samma spår.
– Det beror på vad vi som kollektiv bestämt innan, det är det viktigaste anser
jag. Har vi beslutat att inte använda våld, får man hålla det, annars
försätter man alla andra i fara. Har vi bestämt att vi ska blockera en gata
i Lund för att nazisterna inte ska kunna gå förbi och polisen kommer och
sprutar pepparsprej, ska vi stå kvar och försöka försvara oss och kasta
flaskor på dem. Det handlar mycket om syftet, om det går att uppnå något med
det och om det är kollektivt förankrat.
Efter rivningen av Smultronstället vände opinionen. Miljöpartisten som tipsat
om rivningskontrakten heter Anders Lindeberg och är 2:e vice ordförande i
servicenämnden.
– Jag tyckte att de skulle kolla in jagvillhabostad.nu och deras samarbete med
kommuner och byggföretag som gjort väldigt mycket för att sänka
byggkostnaderna. Men de verkade inte alls intresserade. Och när det kastades
sten genom tjänstemännens rum på serviceförvaltningen var det en ren
katastrof, säger han.
I ockupanternas analys är det inte skadegörelsen eller hoten utan medias
vinklingar som är orsak till att sympatierna minskade.
– I början vid Smultronstället var det jättebra, folk var uppåt, framåt och
på. Sedan beroende på hur media har vinklat det har det förändrats. I början
var media så här ”oj vad duktiga ungdomarna är” och ”nu tar de tag i det
här, oj vad bra”.
– Sedan blev det mer och mer att ”nu ska de ockupera och förstöra och då måste
polisen komma och det kostar skattepengar”.
Ockupationsrörelsen säger att de kommer att fortsätta ockupera hus, men att
kommunens hårda linje gör att nya strategier kan behöva diskuteras. En av
ockupanterna säger att en möjlig väg är att barrikadera mera för att
fördröja avhysningar, en annan att börja ockupera i hemlighet.
Ingen av inriktningarna ses som optimal, men det senare skulle i alla fall ge
dem en chans att bygga upp ett politiskt stöd innan de blir utkastade.
Själva hävdar de att ett hus i Lunds utkant ockuperades strax efter
rivningen av Smultronstället och att den ockupationen varade i sex månader.
– Det var folk från Smultronstället som bodde där. Det har kommunen
fortfarande inte någon aning om.