Sedan dess – och fram till för ett par månader sedan – tog hon amfetamin,
Ritalina och Concerta. Nu jobbar hon som fastighetsskötare i Malmö.
”När jag började ta medicinen frågade folk ”var är Katarina”. De trodde jag
försvunnit för att jag inte märktes och hördes hela tiden. Så satt jag där i
ett hörn och bara var tyst och lyssnade eller läste. Det var det medicinen
gjorde. Jag kunde koncentrera mig.
Innan dess jag var en jävelunge. Jag sket i vilket, hur något gick.
Jag var bara störig. Allt det där gjorde att jag mobbades i låg- och
mellanstadiet. Jag skulle testa massa grejer, sa bara rakt ut hela tiden
allt jag tyckte. Om jag tyckte att någon hade fula byxor kunde jag bara inte
låta bli att gå fram och säga ”vilka jävla fula byxor du har”.
Alla bara sa att jag aldrig skulle komma att lyckas. De skulle jämt se ner på
mig och tycka synd om stackars Katarina.
Medicinen ändrade på det där. Lugnet la sig. Jag gick att undervisa, gick att
prata med. Jag var inte som en virvelvind hela tiden. Matlusten försvinner,
när man medicinerar, det är en nackdel. Jag var tvungen att äta frukost
innan jag tog medicinen, annars gick det inte. Och jag var väldigt smal. Och
så var det ju det där, man skulle åka hem och äta sin tablett. Inte så kul.
Jag slutade i mars. Det kändes ju helt tragiskt att jag skulle äta medicin i
hela mitt liv. Stå och hämta ut Concerta på Apoteket när man är typ 27 år ¿
patetiskt! Nu vet jag mer vad jag ska undvika, vilka situationer som inte
funkar.
Jag gick på ett adhd-gymnasium i Höör tillsammans med andra med samma diagnos.
Det var bra.
De hjälper en verkligen. Om man vill bli hjälpt, vill säga. Men det var
väldigt mycket konflikter på internatet... ojoj.
Det har gått bra för de flesta av mina kompisar därifrån. De jobbar.
Det är klart att jag kan tappa humöret. Jag jobbar som fastighetsskötare och
har jag stått där och krattat en rabatt i fyra timmar händer det att jag
bara slänger krattan och inte pallar mer. Fast det gör väl andra också?
Känner jag att jag håller på att bli dålig, då sticker jag ut och festar! Bara
dansar en hel natt, det hjälper. Jag sätter alltid upp små mål, roliga saker
som jag kan göra. Mål som jag klarar av. Det hjälper mig.
När min mamma dog för fyra år sedan, det var svårt. Jag blev som apatisk, helt
monoton. Log inte, grät inte.
Jag visade inga känslor. Men jag blev stark av det, tror jag. Och så gjorde
jag den här tatueringen.
Katarina visar en tatuering på vänster överarm. Mammans namn ”Lill” och två
vingar. På ena underbenet har hon också en stor drake. ”Fyra lager skuggor”,
säger hon stolt.
Det gjorde så jävla ont. Jag ville slå ihjäl tatueraren! Men nu tänker jag att
som ser det, en tjej i högklackat med en sån tatuering ¿ hon måste vara
stark mentalt. Det hoppas jag de tänker. Nu vill jag göra en hel ryggplatta.
Det är det inte många tjejer som har.
Nu jobbar jag som fastighetsskötare. Det är bra, jag får vara ute mycket och
jobba fysiskt.
Att sitta på ett kontor skulle jag aldrig klara, jag skulle bli ihjältråkad.
Jag har varit öppen med att jag har adhd från början på jobbet.
Nu har jag varit utan Concerta i ett halvår. Det känns rätt. För en månad
sedan kändes det som jag skulle behöva den igen, men jag klarade det. Jag
måste vara stark för min familjs skull.