”Araberna är antisemiter – har alltid varit”, skriver SD:s riksdagskandidat
Kent Ekeroth.
”Det är så man vill spy”, säger en SD-medlem på en pizzeria i Bjuv om att höra
andra språk än svenska talas.
”Blatte-mentaliteten försvinner inte så lätt”, skriver en SD-sympatisör på
partiets nätforum.
SD:s ledning har rensat ut en del rasister ur partiet. Men fortfarande är
språkbruket inom SD ett annat än inom andra svenska partier. Citaten ovan
kommer från 2009 och 2010.
Intolerans är en del av SD:s varumärke.
Men att spela på intolerans är inte helt enkelt för ett parti som vill hålla
samman. Man måste hitta en linje som alla kan förstå.
Motvilja mot homosexualitet har länge funnits inom SD. På 90-talet slogs
partiet mot ”förhärligandet av den homosexuella livsstilen”. Under
2000-talet har partisekreteraren Björn Söder luftat sin vämjelse inför
hbt-rörelsens Pridefestival.
Samtidigt försökte partiledaren Jimmie Åkesson nyligen mildra bilden av SD
som ett homofientligt parti. ”SD är ett parti för hbt-personer”, skrev han i
en debattartikel.
Samtidigt 2: SD-mannen Nader Helawi går runt bland kyrkorna i
Södertälje och visar upprört sin skrynkliga bild av två förälskade tjejer,
för att vinna röster.
Samtidigt 3: Nader Helawi ifrågasätts själv av SD-sympatisörer på
grund av sitt Mellanösternursprung.
Det går runt i huvudet på väljarna. Hur ska man kunna hänga med? Vilka är det
SD har svårt för egentligen?
Muslimer, skulle nog många säga. SD-kritiken mot islam och muslimer har
förstärkts senaste året.
Men, för att riktigt röra till det:
Samtidigt 4: Nader Helawi berättar stolt att religiösa muslimer lockas
till SD, på grund av partiets kamp mot homoäktenskap.
Det finns ett engelskt uttryck: strange bedfellows, udda sängkamrater.
I Södertälje satsar SD på att locka väljargrupper med ursprung i
Mellanöstern. Frågan är hur det går hem på, säg, en pizzeria i Bjuv.