Partiet är splittrat, chockat och handlingsförlamat.
Vägen tillbaka blir tung – och det är långt ifrån självklart att Socialdemokraterna åter blir landets statsbärande parti.
I går höll Juholt ett kort avskedstal i Oskarshamn. Kort därpå kallade partisekreteraren Carin Jämtin till presskonferens i Stockholm. Där vidhöll hon att Juholts avgång var frivillig.
”Håkan Juholt har fattat detta beslut själv”, sade hon.
Det var inte sant – annat än möjligen i högst formell mening.
Under maratonmötet i partihögkvarteret på Sveavägen 68 i fredags ingicks en tyst överenskommelse: Verkställande utskottet uttalade stöd för Juholt mot att han själv fick regissera sin avgång.
För partiledningen var det ett desperat försök att hålla ihop partiet.
Ty in i det sista var verkställande utskottet oenigt. En av dem som försvarade Håkan Juholt var Heléne Fritzon, ordförande för Socialdemokraterna i Skåne. En annan var hans kompis Peter Hultqvist från Dalarna.
Carin Jämtin och partistyrelsen ska nu förbereda valet av nästa ledare.
Gräsrötter och väljare kräver en öppen process. Inget mygel i slutna rum som förra gången. Utan ärlig tävlan med flera kandidater, som man haft i Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet.
Vem blir det?
Ingen vet. Men det pratas om i stort sett samma namn som förra gången: Carin Jämtin, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg och Veronica Palm, som finns kvar i partitoppen. Thomas Östros och Ylva Johansson, som fick kliva åt sidan. Pär Nuder och Thomas Bodström, som förmodligen inte vill.
En joker är Metallbasen Stefan Löfven.
Svårast för Socialdemokraterna och dess nästa ledare blir naturligtvis att återvinna väljarnas förtroende. En uppenbar risk är att man fastnar i att skylla sina misslyckanden på medierna. Marita Ulvskog och Ilmar Reepalu var i går inne på det spåret.
I grunden är Socialdemokraterna överens om receptet: en politik som vilar på gamla värden som solidaritet och rättvisa – kombinerat med modernitet och framtidstro.
Så byggde och renoverade partiet Folkhemmet under Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson.
Frågan är hur man omsätter det i konkreta reformer som fungerar 2012.
Håkan Juholts korta partiledarskap kan inte beskrivas som annat än ett fiasko. Men i ärlighetens namn bör det slås fast: raset började inte med honom. Juholt tog över ett parti som redan var i kris.
När Mona Sahlin tvingades bort från toppen förra vintern utbröt ett rosornas krig där höger stod mot vänster, land mot stad. Olika fraktioner blockerade varandras kandidater. Och till slut hade valberedningens ordförande Berit Andnor bara en kanin att trolla fram ur hatten: Håkan Juholt.
Han fick elva dagar på sig att förbereda sig.
Efter en tillfällig eufori på S-kongressen i mars började eländet.
Juholt svamlade om att svenska Jas-plan skulle bomba ”drogade barnsoldater” i Libyen. Han levererade storslagna löften om barnfattigdom och pensioner som han tvingades ta tillbaka. Han avslöjades med att ha kvitterat ut felaktiga hyresbidrag. Han dribblade med a-kassan i skuggbudgeten. Och det första han gjorde efter sin långa julsemester var att trampa i klaveret på nytt genom att grundlöst anklaga Fredrik Reinfeldt för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvaret.
”Juholtarna” har duggat tätt – grodor som hoppat ur partiledarens mun och som han tvingats svälja igen.
En gång slog han dock huvudet på spiken. Det här citatet ur Sveriges Radios prisbelönta dokumentär ”Partiledaren” bandades förra vintern: ”Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad. Jag har inte den personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag.”
Under Håkan Juholts tid som S-ledare har Fredrik Reinfeldt fått förvalta riket ostört – trots hög arbetslöshet och vårdskandaler i privata bolag.
Nu får regeringen förr eller senare bereda sig på en tuffare opposition.
Det är i längden bra för Sverige.
”Håkan Juholt har fattat detta beslut själv”, sade partisekreteraren Carin Jämtin vid en presskonferens i Stockholm kort efter att Juholt hållit sitt avskedstal i Oskarshamn.Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX