”För den som tjänstgör vid en svensk ambassad finns mycket litet utrymme för
att offentligt ge uttryck för uppfattningar som avviker från regeringens
politik”, konstaterade UD.
”Som anställd på en ambassad representerar man Sverige dygnet runt”,
förtydligade Bo Nordelius på UD:s rättssekretariat i Sydsvenskan.
Den gången var det en praktikant vid namn Kenth Ekeroth som torgfört
främlingsfientliga åsikter. Han fick då besked av ambassadören Robert
Rydberg att han inte längre var önskvärd.
Nu har Sveriges nya ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier själv uttalat sig på
tvärs med regeringens politik.
När israeliska politiker beskyllde Aftonbladet för antisemitism och rasade mot
artikeln om att israeliska soldater dödat unga palestinska män och sålt
deras organ – då hakade hon på.
”Artikeln är lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som för
israeliska medborgare”, skrev ambassadören i ett pressmeddelande.
Men regeringens politik är att aldrig lägga sig i vad tidningar skriver. Det
är en självklar del av den svenska tryck- och yttrandefriheten.
”Ett lokalt utspel”, förklarade UD:s presschef Anders Jörle i ett försök att
bagatellisera ambassadörens utfall.
Utrikesminister Carl Bildt insåg dock att principen att staten inte ska styra
medierna innehåller stor politisk sprängkraft. Betydligt större än en dåligt
underbyggd tidningsartikel:
”På sina håll i Israel har man begärt att vi skulle ta offentligt avstånd från
denna artikel eller till och med ingripa för att förhindra att en sådan
artikel kunde publiceras. Men så fungerar det inte i vårt land – och skall
inte heller göra det.”
På sin blogg jämför Bildt Israels krav med de rop på censur som tidigare hörts
från muslimska länder. Dels efter Jyllands-Posten publicering av
Muhammedkarikatyrerna, dels efter konstnären Lars Wilks teckningar av
profeten som rondellhund.
”I andra skeden har olika regimer försökt få svenska regeringar att begränsa
pressens kritik och frihet. Och de slutsatser vi alla dragit av dessa
händelser är att det är viktigt att vi har det starka grundlagsskyddet som
vi faktiskt har.”
Med andra ord: Regeringen kan mycket väl tycka att en tidningsartikel är
dålig. Eller att en satirteckning smaklös. Men så fort någon ropar på censur
måste yttrandefriheten försvaras.
Den politiken förväntar sig UD att dess anställda står bakom.
Ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier struntade i det. Frågan är vad Carl Bildt
gör åt den saken.