Under nålen

Vill du inte höra berättelsen? säger Carolin Olsson och kisar mot smärtan. Tatueraren Tommy Lompad tittar upp från den svarta katt han karvar fram i hennes handled, nickar.

– Det var min katt, Jönsson, som älskade att leka med små plasträkor jag köpt till honom. Sedan en dag blev han sjuk och det visade sig att räkorna fastnat i tarmen. Han opererades men återhämtade sig aldrig. Jag känner mycket skuld när jag tänker på det, jag var ju den som gav honom räkorna, så tatueringen är ett sätt att återgälda lite.

Tommy Lompad hummar förstående, trycker igång nålen igen. I stolen intill sitter en ung kille och läser Camilla Läckberg medan armen fylls av tv-spelskonsoler: från Nintendo 8-bitars vid handleden via skarpgrönt nittiotal till Xbox 360 på axeln. Stereon spelar Jimi Hendrix. Tatueringsstudion på Gamla Väster i Malmö är långt ifrån humorsketchernas inrökta och svanksvettiga källare.

På Jean Paul Gaultiers vårvisning i år gick modellerna catwalken fram med sina namn aggressivt tryckta över nyckelben och näsa. Från att vara symbol för det riktigt låga – sjömän, horor, cirkusdårar – har tatueringen blivit en modeaccessoar och livsstilsförstärkare. Det första stora uppsvinget kom i början på nittiotalet, samtidigt som musikkanalen MTV lanserades. Snabba videor med tatuerade rockstjärnor laddade de svartmönstrade överarmarna med både uppror och framgång.

Kulturjournalisten Elisabeth Åsbrink, författare till kommande boken ”Bläck – tatueringar hud minnen”, ser den tatuerade ungdomsgenerationen som respons på en ny jagsyn.

– Sekulariseringen, som ständigt ökar, har gjort stor skillnad i hur man ser på sin hud. Om kroppen inte tillhör Gud är den mer likt ett klotterplank som jag kan rista och rita på lite som jag känner. Idéströmningen vi lever i säger att du inte är dömd i förhand. Du kan ta din kropp och förändra den för att bli en annan – och därigenom bli mer dig själv.

År 2005 kom dokusåporna ”Miami Ink” och ”L A Ink”, som visade vardagen i olika tatueringsstudior, och gjorde fenomenet folkligt: glamourtatueraren Kat von Dee välkomnades i David Lettermans soffa. Tommy Lompads jobb är inte längre obskyrt.

– Istället för subkultur kommer alla möjliga åldrar och yrken till mig, verkligen alla. Ta sjukhuset här i Malmö, jag har tatuerat både deras städerskor och läkare.

Ändå går det hela tiden trender i motiv och de säger ofta något om sin tid. På 90-talet var det vanligt med ironiska tatueringar, märken som visade att det egna jaget inte var blodigt, och chefsideologen Henrik Schyffert tatuerade Sonys logotyp på överarmen. Idag är det viktigt att berätta en unik historia.

– Man vill ha något som säger att det här är jag, i benmärgen. Dokusåporna handlade ju jättemycket om varför man väljer en viss tatuering. Så nu vill alla berätta om sin farfar eller gamla skolkompis som tog livet av sig, säger Tommy Lompad.

Jesper Wirén sitter med magen mot stolsryggen och får en enorm Buddha tatuerad över hela ryggen. Femtio timmar av nål innanför huden.

– Linjerna är skärande och ytorna bränns som dålig solbränna. Men för mig är smärtan en drog, en meditation. Man pallar bara att fokusera på det onda – allt annat rinner bort. När man kommer ut nytatuerad känner man sig som en king, någon som övervunnit någon stort, säger han.

Annars är det mesta som sker med huden ofrivilligt: vi åldras, snubblar, får rynkor och ärr.

Elisabeth Åsbrink ser tatuerandet som ett sätt att ta kontroll över kroppens förändringar.

– I vår kultur är man rädd för smärta, har cykelhjälm och Alvedon, och vi lär oss tidigt att smärta är något som man ska undvika. Men trots det erfar vi ju smärta, av olika slag, och måste förhålla oss till den. Att tatuera sig är ett sätt att lära känna sig själv och sina gränser.

Att tatueringar är permanenta ger också en särskild tyngd. Genom historien har rispandet används för att brännmärka människor: från nummer i koncentrationsläger till Lisbeth Salanders våldtäktsman som får ett oönskat visitkort tatuerat på bröstet.

Men Jesper Wirén är inte rädd för att åldras med sin Buddha.

– Folk säger ”tänk på när du är gammal” men det är ett konstigt resonemang. Jag är förhoppningsvis samma person då och tycker att samma saker är viktiga. Och sedan jämför vi ju med hur gamla människor ser ut idag. Om några generationer kommer gamlingar att se helt annorlunda ut, fulla av skrynkliga tatueringar. Men jag har lovat min dotter att aldrig tatuera mig ovanför halsen. Och flickvänner går bort.

Tommy Lompad, som själv tatuerat över en gammal kärleks namn, har hårda principer för nyförälskade.

– När de kommer och vill bränna in pojkvännens eller flickvännens namn säger jag: jaha, ska han eller hon tatuera in dig? Svaret är nästan alltid nej. Då säger jag att okej, tänk på detta i fjorton dagar och kom sedan tillbaka så bokar vi en tid om ytterligare fjorton dagar. Ingen håller ut så länge.

Tommy Lompad är uppvuxen i Malmö och har arbetat som tatuerare i snart tjugo år. Han har alltid tecknat men upptäckte sent sin form.

– Jag var 24 år och hade världens tråkigaste jobb hos en optiker. Då reste jag till Malaysia, skaffade min första tatuering och plötsligt slog det mig: om jag börjar tatuera kan jag resa och rita resten av livet! Men sedan tog det många långa år, för jag menar, hur blir man tatuerare?

Nej, det finns inga universitetspoäng eller folkhögskolediplom. I stället går vägen via den klassiska modellen lärling och mästare, där mästarna väljer varsamt.

– Jag har massor av folk som kommer och vill lära sig, men man måste visa sig förtjänt av att få veta hemligheterna. Dokusåporna som fokuserade på hur häftigt jobbet var har fått många att tro att det är något man kan gå internetkurs i eller lära sig själv. Nej, det finns bara ett sätt: sök en mästare, koka kaffe på dagarna, rita på nätterna.

I Tommy Lompads studio finns två lärlingar sedan några år tillbaka, en som tatuerar och en som fortfarande är allt-i-allo.

– De var talangfulla tecknare, beredda att offra sig själva och sa att ”jag kan gå här och städa bara jag får vara i studion”. De har dessutom respekt för mig som mästare, skulle inte dra vidare och öppna en studio intill min. Andra säger ”lär mig!” och sedan pissar de på dina fötter.

Utmed studions väggar hänger tatueringsmönster i sirliga ramar. På en hylla tronar sneakers av Ed Hardy, den legendariska tatueraren som satte sina mönster även utanför huden. Att få ses som konstnär är viktigt för Tommy Lompad:

– Jag gillar visserligen att vara arbetare, knegare, men visst fan är tatueringar konst. Många ger mig helt fria händer och huden är min målarduk. Jag tänker noga över hur jag ska placera bilderna så att de följer olika kroppars rörelser, det är jätteavancerat. I Danmark fattar staten att tatueringar är konst. I Sverige skattas vi som fotvårdare och frisörer.

Elisabeth Åsbrink liknar tatueringar vid graffiti:

– På samma sätt som street- och bodyart, vill tatueringskulturen ta konsten bort från de högtidliga salongerna och ut till gatan och folket, skita ner den lite och göra den tillgänglig för fler än dem med bildning eller pengar. Och närmare folket än på folkets hud kan väl konsten knappast komma. Men tyvärr ser många fortfarande med avsky på tatueringar, särskilt kvinnors.

Med jämna mellanrum kommer hotrubriker (”Tatueringsfärg ger cancer!”) och den envisa omsorgen går hårdare åt vissa genrer. På 90-talet, när kvinnor började ta över de svanktribaler som tidigare förknippats med machomän, blev mönster i jeanslinningen en symbol för trash och lössläppthet. Hälsovårdsmyndigheten ryckte ut och skanderade att svanktatuerade tjejer skulle få problem med att föda barn – ett påstående som senare visade sig vara fel.

– Det grundar sig på idén om den rena, orörda kroppen, på jungfrudom och helighet. Tjejer har erövrat tatueringar idag, men kvinnors hud är fortfarande föremål för höga skönhetskrav och därför väcker deras tatueringar extra starka känslor, säger Elisabeth Åsbrink.

I studion är luften högtryckssvettig, nålljudet ettrigt. Carolin Olssons pojkvän baddar hennes panna med kallt vatten och visar roliga klipp på mobilen. Dokumenterar allt i hipstamatic. Katten på handleden är nästan färdig.

– Jag älskar den! Blicken och grejen han gör med tungan, det är jättespeciellt för Jönsson. Jag ville ha något som visar att min katt var unik.

Att bläddra fram motiv i en dussinkatalog är passé. De flesta kommer in med egna skisser eller bara en idé som tatueraren skapar utifrån. Carolin Olsson hade med sig ett fotografi på sin katt.

– Jag har alltid velat tatuera mig, det har bara varit en fråga om vad och när. Men nu när Jönsson dog så hittade jag rätt. Bilden är dels ett speciellt minne, och sedan säger det något om mig: jag är en kattmänniska. Jag vill göra fler tatueringar nu. Men först ta ett glas vin.

Jens Sjöbergh, 25 år

När jag hade gått ut högstadiet och fixat det trots att jag var sjukt skoltrött så sa min mamma att ”nu ska du få något fint, vad sägs om en tatuering?” Jag funderade i två år, min lillasyster hann tatuera sig flera gånger före mig, och till slut blev det en tiger på armen. Efter gymnasiet flyttade jag till Los Angeles och fick en bästa kompis som var helt full av konstiga tatueringar. Han lät sina vänner bara gå loss. Det där påverkade mig: hans lugn i att en tatuering är ingen stor grej, att det är okej att få ett infall och fem minuter senare sitta hos tatueraren.

Motiven skapas i ett samarbete mellan mina idéer och tatuerarens. En tatuerare är ingen maskin. Den här vänstra armen gjordes under tio dagar i Kuala Lumpur av en äldre kinesisk dam som inte pratade engelska men hade en fantastisk känsla för bilden. Totalt tog det 55 timmar att göra den. Jag satt där dygnet runt med bara pauser för att äta.

Nyligen när jag bläddrade i Ikeakatalogen såg jag att de hade en snubbe som var tatuerad! Då kände jag att okej, det har blivit folkligt. Jag gillar att man förändras med sina tatueringar. De är som skor eller en skinnjacka: du går in dem, långsamt, och sedan färgas de av ditt liv. Om jag får en jävla smäll på axeln blir det ett ärr i bilden. Tatueringar är små anteckningar från livet, en personlig dagbok och samtidigt något alla andra kan se. Jag tittar på mina gamla grejer och tänker att ”2004, just det, då kände jag så, då var jag den personen”. Jag skulle absolut kunna tatuera in en flickväns namn, oavsett vad som händer kommer hon ju att vara någon som betytt något.

Gabriela Calheira Diestel, 23 år

Alla mina tatueringar utom tre har jag gjort hemma. Jag och mina vänner brukar ses och äta middag, prata tatueringsidéer och sedan göra dem på varandra. Det blir lite snett och halvfärdigt, men väldigt representativt för vår vänskap. Tatueringarna blir speciella minnen. Allt man behöver är en penna med kinabläck, nål och tråd. Det gör ont, så pass ont att man inte riktigt vågar fortsätta tatuera på sig själv utan behöver hjälp. Men några grejer har jag gjort helt ensam.

En av orsakerna till att jag ville tatuera händerna var för att det är så tabubelagt, det finns något rebelliskt över det. Många tatuerare gör inte folks händer om man inte redan har halva kroppen tatuerad. Många personer blir chockade, de förknippar klottrade händer med samhällets utbucklingar, nomader och sjömän. Men jag har aldrig haft några jobbproblem. Visserligen söker jag inte kontorsjobb. Det handlar om vad man vill med sitt liv och hur säker man är på sig själv. Jag och mina vänner leker mycket med vad som anses vara rätt och fel, fult och snyggt.

Jag ångrar inget men visst, vissa idéer tycker man är bättre på natten än morgonen efter. Att tatuera in ett uppochnervänt kors i örat är ju kanske lite väl ångesttonårsaktigt. Vi satt hos mig, lyssnade på Black Sabbath och det ena ledde till det andra. Men korset skapade kaos i min superkristna brasilianska släkt. Så nu brukar jag säga att det föreställer ett svärd.

Gunvor Westerberg, 54 år

Jag var 49 år när jag skaffade min första tatuering, en delfin på ryggen, under en semester i Turkiet. Men den har jag tatuerat över nu för att kanterna var slarvigt gjorda. Hela livet har jag varit fascinerad av tatueringar men samtidigt rädd att ångra mig efteråt. Nu är jag så pass gammal att jag vet precis vad jag vill. Min man och jag började samtidigt och nu kör vi varannan, det är ju ganska dyrt med de stora grejerna. Nästa steg för mig är att bygga ut draken på ryggen så att den rör sig längs insidan på armen. Alla våra fyra barn är tatuerade men jag sa åt dem att ”vänta tills ni är 18, sedan får ni göra som ni vill”.

För mig är tatueringar konst. Tatuerare idag är så oerhört duktiga, de målar på fri hand och gör sagolika bilder. Jag skulle aldrig acceptera att någon bara kalkerade en tatuering på mig. Jämfört med när jag var ung är acceptansen mycket större för tatueringar nu men fortfarande ser man att folk tittar på en, och att blickarna tycker en massa saker. Kanske tänker de fortfarande att tatuerade är kriminella. Eftersom jag är chef får jag ofta höra att ”men dina tatueringar måste vara ett problem”, men längre än så måste vi ha kommit. Dessutom har jag tatuerat mig så att de alltid kan döljas – om jag vill.