Mamman vägrar tro att sonen är terrorist

KUNGÄLV. När hennes 18-årige son lämnade Sverige och gav sig i väg till Sarajevo besökte han under tre veckors tid den ena släktingen efter den andra.

En natt bodde Jusuf hos sin mosters familj, nästa hos sin morbrors. Men under tre dygn var han plötsligt borta.

På kvällen den 18 oktober fick hans mamma hemma i Kungälv äntligen tag på sonen på hans mobiltelefon:

– Jag har träffat två jättesnälla kompisar. Jag är med dem här i Sarajevo en vecka till, sade Jusuf skrattande.

– Men varför skrattar du? frågade hans mamma.

– Det är mina kompisar som skrattar. De gör mig glad, sade han.

Dagen därpå greps Jusuf och ytterligare två personer av bosnisk polis. De hittade 35 kilo sprängmedel och flera självmordsbälten i en lägenhet som 18-åringen ska ha hyrt.

I en annan lägenhet hittade polisen flera automatvapen och en så kallad avskedsvideo. En ännu okänd person videofilmade Jusuf och en jämnårig dansk-turkisk man när de förklarar att de i islams namn tagit sina liv i ett självmordsattentat.

Bevisen mot Jusuf tycks vara överväldigande. Han riskerar flera års fängelse för olaga vapeninnehav och förberedelse till terrorattentat. Han anklagas för att ha lett en grupp militanta muslimer som planlade ett eller flera bombdåd mot västambassader i Sarajevo.

Enligt västliga underrättelsekällor ska Jusuf ha fungerat som en spindel i ett större terroristnätverk. Under täcknamnet Maximus kan han ha haft inflytande över flera av den irakiske terrorledaren Abu Musab al-Zarqawis terrorceller.

Det var al-Zarqawi som nyligen tog på sig ansvaret för bombdåden mot tre hotell i Amman. al-Zarqawi sägs nu vilja bygga upp ett terrornätverk i Europa med hjälp av unga muslimska män med västerländskt utseende.

Det är omöjligt att se sådana samband när man vistas hemma hos Jusufs mamma i Kungälv. Hon vill inte tro att hennes son är terrorist. Hon vägrar ens att tro att hennes 18-åring haft tillgång till vapen eller sprängmedel.

– Det är inte hans vapen som polisen i Sarajevo tagit. De tillhör en annan man som hyrt lägenhet i samma hus, säger hon.

– Och min sons advokat i Sarajevo säger att han inte alls tänkt angripa USA eller Storbritannien. Varför skulle han det?

I Jusufs ödsliga pojkrum finns det inget som tyder på att det skulle ha tillhört en hårdhudad terrorist. Några pokaler berättar om en kort boxarkarriär. På väggen hänger en inramad och förgylld trosbekännelse: ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. På skrivbordet minner en dataskärm och en härva av sladdar om att Säpo hälsat på och tagit hårddisken i beslag.

Jusuf lyckades tidigt i höstas förnya Internetabonnemanget – trots att hans mamma tidigare ringt Telia och förklarat att familjens ekonomi omöjligt tillät en fortsatt ADSL-uppkoppling.

I likhet med de flesta tonårsföräldrar har mamman ingen aning om vad sonen haft för sig på nätet, vilka sajter eller debattsidor han besökt. Men hans lillebror har berättat att Jusuf ofta chattat på paltalk.com, en populär mötesplats för militanta muslimer.

Mamman säger för sin del att Jusuf ”mest spelade” när han var ute på Internet:

– Han är duktig på datorer. Han skriver jättesnabbt. Så här: ti ti ti ta. Och han hittar sidorna jättefort.

Att Jusuf mest ägnade sig åt dataspel håller nog inte de bosniska polisutredarna med om. Via Internet tog han fram de instruktionsfilmer om bombtillverkning som polisen tagit i beslag i Sarajevo.

Och det är via nätet som han hållit kontakt med påstådda medbrottslingar i Danmark, Storbritannien och Irak.

Tankarna på de brott som Jusuf kan komma att dömas för fyller hans mamma med oro och ångest. Hon är orolig för vad som ska hända sonen i fängelse – och vad som händer när han återvänder till Sverige.

– Jag vill att vi flyttar långt långt bort när han kommer hem. Han kan bli hotad – både av rasister och av terroristerna, säger hon.

Vilka är då terroristerna? Mamman påstår att hon och sönerna varit omgivna av ”terrorister” under de snart tio år de bott i Kungälv.

Hon har själv fått skäll från somaliska och palestinska kvinnor som ogillar hennes klädstil. De har kallat henne ”hora” för att hon bär kjol och korta byxor. De har sett henne som en dålig mamma för att hon inte gett sönerna en strikt muslimsk uppfostran.

– En av terroristerna, en kvinna här i området, sa att jag skulle brinna i helvetet för att jag vägrar vara fundamentalist. Det är förfärligt. Så säger ingen i Bosnien.

Sådan kritik kan hon ändå värja sig mot. Men det blev för mycket när sonen för tre år sedan anklagade mamma för att vara en dålig muslim för att hon vägrade bära slöja.

– Det var en pojke här som tog med honom till moskén i Gamlestaden. Det var en predikant där som hjärntvättade min son. Han sa att han måste bli renlärig. Han påstod att han måste lyssna på Gud, inte på sin mamma.

Jusuf var då bara femton år. Han förbjöds att återvända till moskéns koranutbildning. Mamma tyckte att Jusuf i stället skulle ägna sig åt boxningsträningen och skolan.

Men sonen gav upp idrotten och satsade i stället på ett liv i harmoni med Allah. Han började odla skägg. Han vägrade att vidröra kvinnor. Han skolkade från skolans religions- eller musiklektioner.

Nästan varje kväll smet han i väg till moskén. En dag gav sig Jusuf av till skolan i nya kläder. Han hade köpt en fotsid muslimsk klädedräkt och en palestinsk sjal.

– Jag grät. Som han såg ut. Jag pratade med mina släktingar i Bosnien. De försökte övertala honom att sluta. Men det bet inte, säger mamman.

Jusuf bytte dock kläder redan efter två dagar. Det berodde mindre på mamman, mer på klasskompisarna på den kommunala Thorildskolan. De retades och kallade honom ”Talibanen”.

Jusufs mamma har under alla år i Sverige levt ensam med sina söner. Hon har haft olika vikariat och praktikplatser som städerska, men går nu sjukskriven.

Barnens far omkom i en bilolycka i Sarajevo strax innan inbördeskriget bröt ut. I början av kriget flydde familjen till Sverige.

När pojkarna var små grät de ofta över sin far. Jusuf återkom gång på gång till att han ville få hem pappas stoft till en grav i Kungälv. Han sökte en fadersgestalt – och tycks så småningom ha hittat en sådan i Bellevuemoskén.

Men mamman är osäker på vad Jusuf egentligen gjorde när han gav sig in till Gamlestaden och centrala Göteborg. I somras bodde han hos en kompis i Göteborg i två tre dagar. Men mamman anar att sonen egentligen åkte till Köpenhamn.

Under senare år har hon allt som oftast tagit hjälp av släktingarna i Sarajevo för att få sonen på rätt köl – bort från religiös fanatism. Han har under allt längre perioder fått hälsa på i Bosnien. Där är religionen ett mer naturligt inslag i vardagen.

I fjol somras åkte Jusuf för första gången dit ensam. Han bodde där under flera veckor nu i somras. Och i september tyckte hans mamma att det åter var dags för Jusuf att resa i väg.

– Jag skickade dit honom. Han slutade skolan i våras. Han hade inget jobb. Här hemma blev han bara deprimerad. Det var bättre för honom att hälsa på vår släkt i Bosnien. Han trivs ju så bra där nere.

Hon övertalade Jusuf att raka av sig sitt långa skägg och åka ner till Sarajevo i normala kläder. Han fick 1200 kronor till en biljett med midnattsbussen från Göteborg till Sarajevo.

När mamman gick ut på balkongen under en av de sista ljumma sommarkvällarna i slutet av september för att vinka farväl såg hon i mörkret hur sonen blev hämtad på parkeringsplatsen av en okänd arabisk man. De steg in i en blå personbil och körde iväg mot bussterminalen i Göteborg.

När Jusuf väl kom ner till Bosnien var hon orolig. Han är ju bara ett barn, en tonåring. Vad hade han för sig? Men hon fick lugnande telefonrapporter från sin syster och svägerska.

Jusuf berättade själv om hur väl han trivdes i Sarajevo, men i ett samtal fick hon veta att sonen och en kompis träffat en man som sagt åt dem att ge sig ut i skogen och hämta några gömda vapen. Jusuf hade blivit upprörd och vägrat att göra som han blev tillsagd.

– Den mannen var inte hans kompis. Det var en av många personer han träffade på restaurang Banana City i Sarajevo, säger hon och pekar på några skrynkliga tidningsklipp som ligger i den stora hörnsoffan i vardagsrummet.

Hon vill veta allt – precis allt – som har med Jusuf att göra. Därför sitter hon i ständiga telefonsamtal med Sarajevo, med sonens advokat, men sina släktingar, med svenska ambassaden. Därför lusläser hon allt som skrivs i svenska tidningar om vad hennes fängslade son kan ha haft för sig i Bosnien.

Med Jusuf har hon bara fått prata i fyra sekunder. Det var för fyra veckor sedan – någon dag efter det att sonen hamnat i en cell i Sarajevos centralfängelse.

Hon minns fortfarande hans ord i telefonen:

– Hej mamma! Jag är i fängelse en månad, kanske mer. Hur mår du? Hur mår min bror? Jag mår bra.

Därefter bröts samtalet.

Fotnot. Egentligen har 18-åringen ett helt annat förnamn, men han har tidvis kallat sig Jusuf.