Välmenande råd skapar lätta byten

För fem år sedan avslöjades Alexandramannen med att ha lurat till sig tjejer via nätet genom en påhittad identitet, ”Alexandra”. Under en två år lång rättsprocess vittnade ett femtiotal unga tjejer om en nära och lång relation med ”Alexandra”. Hon påstod sig vara modell, och sa att hon kunde fixa så att tjejerna blev lika framgångsrika som hon. Tjejerna skickade bilder och poserade i webbkameran, och åkte till slut iväg till sexträffar med en vuxen man.

I den nätsexhärva som nu nystats upp i Helsingborgs tingsrätt är ännu en gång ett stort antal unga tjejer lurade på nätet. Mannen som åtalats har påstått att han varit jämnårig och knutit till sig tjejerna känslomässigt under lång tid. I söndags berättade Amanda i Sydsvenskan om att hon blev kär i en jämnårig kille på nätet som visade sig vara en 52-årig man. Han dömdes senare för flera våldtäkter. I fjol dömdes en man i Uppsala för liknande brott mot ett sextiotal tjejer.

Varje gång ställs samma frågor, ofta adresserade till tjejerna: Hur kan de bli så lurade? Har de inte lärt sig någonting av förmaningarna som vuxna givit dem?

Kanske är det just vad de gjort: följt de vuxnas råd. Ända sedan internet blev vardag för gemene man har reglerna och goda-råd-listor varit tydliga: Man ska alltid använda påhittade namn. Man ska aldrig berätta för någon på nätet vem man är. Inte säga var man bor. Absolut inte lämna ut personuppgifter och personnummer. Inte skicka bilder.

Vuxnas rädsla att det ska hända något hemskt har skapat internetanvändare som fostrats till att luras och ljuga. Den som inte vet vad du heter eller var du bor kan inte heller göra dig illa, är andemeningen. Ju mer du hittar på, desto mer skyddad från faror är du.

Det är svårt att hitta belägg för om teorin stämmer – att den som använder påhittade uppgifter på nätet är mer skyddad än den som är öppen med sin identitet. Kanske pekar de många nätsexhärvorna till och med på motsatsen. För när alla använder fejkade identiteter och bluffar med personuppgifter, och alla vet att alla andra gör det, skapas en bristande vaksamhet. De unga får regler att följa på nätet, men inga andra verktyg för att kunna läsa av och urskilja när någon lurar på ett farligt sätt. Många unga saknar dessutom vuxna omkring sig som de tycker att de kan prata med och som kan hjälpa till att sätta gränser, innan det är försent. Det gör dem till lätta byten.

Vad de välmenande råden däremot tydligt visar är att många vuxna fortfarande betraktar de ungas uppkopplade tillvaro på nätet som en egen värld, där särskilda regler ska råda. Ingen annanstans är det okej att ljuga. I alla andra sammanhang i samhället gäller motsatsen. Att man inte kan lita på den som hittar på. Att ärlighet varar längst.

Frågan är vad som skulle hända om öppenhet vore det självklara. Om alla använder riktiga namn, som de flesta exempelvis gör på Facebook. Om det är naturligt att visa bilder på sig själv och utifrån det kräva riktiga bilder av andra. I ett sådant perspektiv blir personnumret istället en garant för att en människa verkligen finns, snarare än ett farligt verktyg för den som vill komma åt och skada.

Ju mer fakta man har, desto mer underlag finns ifall man blir misstänksam och vill kolla.

Men istället för att se öppenhet och ärlighet som en möjlig trygghetsskapare, definieras det idag som farligt.

För den som satt sig in i de många och ständigt nya nätsexhärvorna är det tydligt att också anonymiteten är farlig.