Värdigt farväl av Fadime
Sverige.
Tusentals personer deltog i den minnesstund för den mördade kurdiska kvinnan Fadime som inleddes klockan 12 i Uppsala domkyrka på måndagen. Cirka 500 fick inte plats i kyrkan som rymmer 2 000 personer.På hennes svarta kista och vid altarrunden i Uppsala Domkyrka böljade 10 000 vita nejlikor som nyfallen snö under gårdagens gripande och värdiga begravningsceremoni.
Tusentals personer från Uppsala och hela Sverige hade samlats i och utanför kyrkan för att hedra Fadime och ta farväl i den kanske största begravningsgudstjänst som hållits i Uppsala Domkyrka sedan Dag Hammarskjöld begravdes år 1961.
Redan vid 10-tiden på förmiddagen började kön att ringla utanför kyrkan och i snålblåsten hade representanter för Föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime satt upp en banderoll med texten Fadime! Vi kommer att fortsätta din kamp mot hedersmord.
Nej, vi har inte bett om tillstånd i förväg för vår demonstration, men poliserna har varit snälla och t o m hjälpt oss att fästa banderollen i marken, berättade föreningens ordförande Sara Mohammad, som under de förtvivlade dagarna efter mordet på Fadime räknat in hundratals nya medlemmar.
I den svällande kön stod bl a Mitra, 18 år, Kani, 16 och Risko, 23. De kände inte Fadime personligen, men väl hennes pojkvän.
För mig som ung kurdisk man känns det extra angeläget att komma hit och hedra Fadimes minne, vittna om att inte alla kurdiska män står bakom denna omänskliga handling att mörda sin egen dotter samt att visa hur mycket jag verkligen sörjer, berättade Risko stillsamt.
Britta Jivander, 59, hade kommit från Slottsgatan för att representera sin släkt och familj och lägga ned blommor:
Vi vill hedra Fadime för hennes kamp. Tron, hoppet och kärleken - störst av allt är kärleken och vi hoppas att hon och hennes pojkvän nu finner varandra igen och får vila i frid tillsammans.
Inne i den blomstersmyckade kyrkan blev bänkraderna snabbt fyllda. Längst fram samlades 200 av Fadimes kurdiska släktingar och på första bänk satt Fadimes mamma, omgiven av omkramande döttrar och släkt.
Innan ceremonin började grät modern högljutt ut sin förtvivlan och sjöng, som sed är, klagovisor med berättelser ur Fadimes korta liv.
Mittemot på andra sidan den nejlikprydda kistan tog kronprinsessan Victoria, hennes mentor Elisabeth Tarras-Wahlberg, talmannen och Uppsalabon Birgitta Dahl och integrationsminister Mona Sahlin plats. Längre bort satt ärkebiskop K G Hammar och fp-ledaren Lars Leijonborg.
Låt oss i dag lämna våra känslor av bitterhet, fiendskap och hat i vapenhuset och koncentrera våra tankar på Fadime Sahindal. Låt oss tacka Gud för vad Fadime givit oss alla och stödja varandra för att orka genom sorgen, manade domprosten Tuulikki Koivunen Bylund och upprepade sina ord om att Fadime för henne är en av vår tids martyrer.
Ord räcker inte till idag, snyftade en av Fadimes nio vänner, som sedan samlades runt kistan för att hålla ett kort tal. Orden tröt, gråten tog vid och när den irländska rockgruppen U2 på bandspelare spelade Fadimes älsklingsmelodi One brast det även för kronprinsessan, som förstulet plockade fram näsduken.
Victoria, som är i samma ålder som den mördade Fadime, har engagerat sig hårt i Fadimes öde och hade själv valt att representera kungafamiljen vid ceremonin.
När domprost Koivunen Bylund som avslutning läst välsignelsen över församlingen tog hon liksom sats och lade till:
I Guds, den barmhärtige förbarmarens namn...
En mening som inleder varje Sura i Koranen och en fras som varje muslim läser inför måltider och viktiga steg i livet.
Ovant för svenskar och i Uppsala Domkyrka.
Ovant för kurder var dock att det var enbart kvinnor, som bar Fadimes kista ut ur kyrkan till den väntande bilen för vidare transport till begravningsplatsen, där enbart de anhöriga fick ta farväl.
Och så rullade den svarta begravningsbilen långsamt bort, ett stilla regn strilade och mängder av människor lade ner blommor och tände ljus på gräsmattan utanför Uppsala Domkyrka.litet. På liknande vis fick en kvinnlig stamcellsforskare en ny syn på sitt arbete då hon blev gravid. Det som tidigare hade varit självklart, att skapa s k evigt dna av aborterade fosters hjärnceller, framstod inte som lika oproblematiskt längre.
Även på en samhällelig nivå sker etiska förhandlingar. Ett exempel är omdefinitionen av dödsbegreppet då hjärt- och lungtransplantationer blev möjliga. Sådana ingrepp kräver en död kropp med ett fungerande hjärta och det nya kriteriet för död blev hjärndöd.
Etik är uppenbarligen föränderlig och förankrad i individens livssituation. Det innebär att begrepp som människovärde och etiskt rätt inte kan användas neutralt och att det därför kan vara problematiskt att låta dem bli utgångspunkter i lagförslag. Vad som är människovärde (värde för vem och i vilket sammanhang?) är i högsta grad undflyende, vilket senare tids diskussioner kring stamceller och forskning på humana embryon har visat. Det är därför nödvändigt att nyansera de etiska diskussionerna om biovetenskaperna. Vill vi finna former för att hantera tillämpningen av genetisk kunskap är det nödvändigt att betrakta etik utifrån åtminstone två nivåer.
För det första är etik, eller snarare det pågående samtalet om etik, ett redskap som används normativt för att göra genetiken hanterlig.
För det andra bör etik betraktas som uttryck för en vardagsförankrad och erfarenhetsbaserad eftertanke.
Det är nödvändigt att undersöka växelspelet mellan dessa två nivåer det normativa och det erfarenhetsbaserade eftersom det skapar föränderliga och motsägelsefulla normsystem. Utan ett sådant helhetsperspektiv blir människovärde och etiskt korrekt tomma ord och i värsta fall en legitimering av forskning som borde skärskådas närmare.
Susanne Lundin
forskare vid Etnologiska
institutionen vid Lunds universitet
forskare vid Etnologiska
institutionen vid Lunds universitet
Fotnot. Vetenskapsrådets etiska riktlinjer för stamcellsforskning innebär att vi i Sverige dels ska godta forskning på embryon som har blivit över i samband med konstgjord befruktning, dels acceptera skapandet av embryonala celler genom terapeutisk kloning.
"Det är inte meningen", sa hon, "att föräldrar ska överleva sina barn. Det är det värsta som kan drabba en." Hon berättade en gång om sin barnaångest:
"Jag bad till Gud varje kväll att vi skulle dö alla på en gång. Hela familjen! Jag hade en fasa för att bli lämnad ensam kvar. Eller att någon av de andra skulle dö före mig."
Nu är det hon som lämnat oss.
En kväll i juni 1969 dog hennes far Samuel August, 94 år gammal och fullt förvissad om att nu skulle han träffa sin hustru Hanna. Så här berättar Astrid Lindgren:
"Jag kan se dem för mig. Där uppe i de himmelska boningarna. Nog växer det en hängask i kanten av Guds trädgård, då är det under den de sitter. Och han håller hennes händer mellan sina, så som han alltid gjorde, och säger med sin ömmaste röst: Min innerligt älskade! Du å jag, vi kan allt sitte här å lure!"
I dag har de sällskap av sin äldsta dotter.väldigt allvarliga ämnen upplever han som högst kommersiella. Niklas Rådström upplever samma förhållande, men på ett helt annat sätt:
- Tjusningen med det här är ju att det är en pendel mellan konst och industri. Film är en kapitalkrävande konstform.
Hur många svenska filmer som får premiär i år är ännu osäkert, på grund av det kollapsade efterhandsstödet. Men flera filmer av debutanter står i alla fall på dagordningen - Hus i helvete (av Susan Taslimi, Sverigepremiär igår), Den osynlige (Joel Bergvall och Simon Sandqvist, premiär 8 februari), Hot Dog (Alexandra Therese Keining, premiär i mars), Hundtricket (Christian Eklöw och Christopher Panov, premiär i höst) och Livet i åtta bitar (Jonathan Metzger, premiär senare i år).
Kanske kan man sluta sig till att det påbörjade generationsskiftet sakta fortsätter rulla på. Men vad det i förlängningen innebär för den svenska filmen är för tidigt att säga.
- Man får akta sig när man pratar om förnyelse. Det är inte alltid de som debuterar som står för förnyelsen. Man kan jämföra med forskningen, innovationerna där, det tar många år att komma på det nya. Det resonemanget kan man överföra även på filmen, resonerar Roy Andersson.
Det behöver alltså inte vara en debuterande 21-åring som förnyar mediet, det kan lika gärna vara en erfaren filmare som genom många års experimenterande kommit fram till något nyskapande.
- Det finns många positiva saker med det här, men rent filmiskt är de här nya filmerna inte särskilt nyskapande. Motiven är möjligen nya, säger Roy Andersson.fått en chans att leva ett riktigt liv och upptäckt hur härligt det kan vara.
BERÄTTAT FÖR MIKAEL BERGSTRAND
3 läsare har reagerat på denna artikel
0% är glada
0% är likgiltiga
Snuskgubbe utnyttjar tidning
Skåne får vänta på dubbelspår
Alarmerande ökning av demens
Fel kontokort blir onödigt dyrt
Pistolrån mot restaurang
Chockhöjt pris på rosor
Löfven ett lyft för S
