Terroristjakten som gick fel

Bilal står vid fönstret och blickar ut mot bergsknallarna, tallarna och de grå hyreshusen. Ett blekt kvällsljus faller in genom fönstret.

På golvet ligger en boll och i barnkammaren är de rosa sängarna fyllda med nallar och kramdjur.

Han vänder sig om och nickar mot skinnsoffan framför tv:n.

- Det var där de satt, mina två flickor, säger han. Tittade på barnprogram. Så stormar det in en massa svarta, maskerade män som skriker och viftar med skjutvapen. Flickorna blev så klart skräckslagna.

Det var tidigt på morgonen som nationella insatsstyrkan, på inrådan av Säpo, slog till mot fyra hem i Göteborg.

Razzian blev kulmen på en skräckvecka för Sveriges andra stad. Polisen hade gått ut med en varning: en stor terroristattack kunde befaras mot shoppingkvarteret Nordstan.

Centrala Göteborg hade spärrats av. Men hotet skulle visa sig gripet ur luften. Och i efterhand framstår terroristjägarnas hetsjakt som en tragikomisk serie av misstag som slutade i ett rejält magplask.

Men Bilal och hans släktingar hade svårt att se något komiskt den där lördagsmorgonen i höstas.

Insatsstyrkans samordnade tillslag mot deras hem skedde den 30 oktober mellan 06.30 och 07.00.

Hos brodern Dani sprängde maskerade poliser ytterdörren till radhuset och slet upp familjen ur sängarna. Dani tvingades sitta naken på golvet med händerna på huvudet framför sina skräckslagna barn.

– De stormar in med en smäll. Jag rusar ut i hallen och möter deras laserprickar och skrik: Upp med händerna! Ligg ner! Ungarna blev livrädda.

Farbrodern Khaled var redan uppstigen när han såg svartklädda män genom fönstret och hörde dem bryta sig in i huset. Hustrun fick panik, sprang ut på balkongen och ropade på polis. Khaled slogs brutalt till marken. Hans pojke sparkades när han försökte lugna sin mor.

Kusinen Ali, hans fru och fyra barn väcktes på samma bryska sätt och släpades iväg av polisen.

Själv hade Bilal gått upp tidigt för att jobba, trots att det var lördag. Han är ingenjör vid ett internationellt konsultbolag.

Innan han tog bilen bad han sin morgonbön i en liten bönelokal i huset intill. Just som han satt sig bakom ratten omringades han och greps av polisen.

Strax därpå gick en enhet ur nationella insatsstyrkan in i lägenheten på åttonde våningen. Bilals två döttrar, fem och sju år gamla, överraskades i tv-soffan och sprang skräckslagna in till sin mamma i sovrummet. Medan polisen letade igenom lägenheten föstes de ut i trappuppgången

- Polisen vände upp och ner på allt, de tog till och med mina barns teckningar, säger Bilal.

I ett och ett halvt dygn utsattes han och hans tre släktingar för hårda förhör i häktet i Mölndal. Om och om igen kastade förhörsledaren samma påstående i ansiktet på Bilal: "Vi vet vad du sa i telefon: Nej, vi ska inte spränga på lördag, vi ska spränga på söndag. Det gör inget om hundra människor dör."

- Jag fattade ingenting. Om ni har telefonavlyssnat oss så spela upp bandet, sa jag. Jag visste att jag aldrig sagt så där, berättar Bilal.

Det första dygnet fick de ingen mat. En filt och en kudde på kvällen. På söndagen fortsatta förhör med frågor som var omöjliga att förstå.

- Vi behandlades som de värsta Guantanamofångarna, säger brodern Dani.

Klockan 20.00 på söndagskvällen öppnades plötsligt dörrarna till deras celler. De var fria.

- Det kändes som den lyckligaste stunden i mitt liv, säger Bilal.

Dagen därpå meddelade Säpo att chefsåklagare Thomas Lindstrand beslutat släppa männen som suttit anhållna, men att terrormisstankarna kvarstod. Säpo tog nu över ansvaret för förundersökningen.

Tio dagar senare lades utredningen ner. Det stod då klart att polisens våldsamma razzia byggt på häpnadsväckande misstag - och att Bilal och hans släktingar var fullständigt oskyldiga till bombhotet.

Om det alls funnits något bombhot…

- En slarvig utredning, en serie brutala inbrytningar. Så får en polisinsats inte gå till, säger advokat Peter Althin som företräder Dani.

- Tala om Kling och Klang-poliser! Jösses! Hur i all sin dar kunde det bli så här? säger advokat Ulf Ahlstedt som är ombud åt Khaled.

Ja, hur kunde det gå så snett?

För att förstå det måste man beakta vad som föregick bombhotet:

Den 30 september hade Säpo höjt hotbilden. Risken för ett terrorattentat i Sverige bedömdes ha ökat.

Dessutom satt två svenskar med kopplingar till somaliska al-Shabaab häktade i Göteborg, misstänkta för stämpling till terroristbrott. En stor terroristrättegång förbereddes.

Därför gick polisen igång på alla cylindrar när tipset om ett bombdåd kom.

--

XX Det började måndagen den 25 oktober. En kvinna ringde polisstationen i Bengtsfors. Hennes syster Leyla hade hört en man tala i mobiltelefon på gatan i Angered. Enligt Leyla hade mannen sagt på arabiska att en bomb skulle sprängas – inte en lördag, utan en söndag. "Det spelar ingen roll om hundra människor dör."

En polispatrull åkte hem till Leyla och fick ett signalement: mannen hon sett hade långsmalt ansikte och skäggstubb. Nästa dag kopplades Säpo in för att bistå polisen.

XX Torsdagen den 28 oktober började tiden bli knapp. Polisen begärde in uppgifter från teleoperatörerna om all teletrafik i den del av Angered där den misstänkte terroristen setts.

Via en "masttömning" fick polisen veta vilka samtal som ringts. (Däremot kan de inte avlyssnas i efterhand.) För att inte listan skulle bli för lång begränsades tidsintervallet. Men här gick det snett, mycket snett.

Utifrån Leylas vaga uppgifter identifierade polisen ett intervall för det misstänkta samtalet: måndagskvällen klockan 18.30 -18.40.

Ur det tidsspannet sållade polisen ut två samtal: Först ringde Bilal sin kusin Ali. Sen pratade Ali några minuter med Khaled.

XX Fredagen den 29 oktober blev polisen nervös på allvar. Klockan 16.00 gick länspolismästare Ingemar Johansson ut med en varning till allmänheten: Ett bombdåd planerades mot Göteborg.

Larmet utlöste närmast panik. Plötsligt vimlade det av polispatruller på stan. I alla medier rapporterades upphetsat om terrorhotet.

Samma kväll kallades Leyla till polishuset för en fotokonfrontation. Bland polisens bilder pekade hon ut Dani som mest lik den man hon sett tala i mobil. Något samtal från hans telefon hade visserligen inte hittats. Men polisen tyckte sig ändå ha en koppling.

Efter att ha rådgjort med Säpo beslutade chefsåklagaren Thomas Lindstrand att anhålla Ali, Bilal och Dani, medan Khaled skulle hämtas in till förhör.

XX I gryningen den 30 oktober slog nationella insatsstyrkan till.

Men redan samma dag började det långsamt gå upp för utredarna att man begått ett fatalt misstag: Tidsintervallet från måndagen hade blivit fel.

En enkel kontroll av Leylas uppgifter avslöjade sanningen: hon kunde omöjligt ha hört något mobilsamtal på gatan i Angered mellan 18.30 och 18.40. Då pratade hon nämligen i sin egen fasta telefon hemma i sin lägenhet. Polisen hade alltså tankat ner helt fel samtal från basstationen.

Sex månader senare skulle åklagaren Björn Ericson, som utrett polisens misstag, konstatera i sitt beslut:

"Förskjutningen i tiden innebär att helt andra telefonsamtal och därmed personer var aktuella i utredningen."

Något skäl att åtala någon polis fann han dock inte. Det är inte straffbart att vara klantig.

Hemma i sin lägenhet suckar Bilal. Han och hans släktingar är palestinier från Syrien, men har bott i Sverige i tjugo år.

- Vi har alla jobb och vi har aldrig haft några problem med polisen förr. Jag får inte ihop bitarna. Hur kunde det bli så här?

Dagen innan vi möts har han och hans släktingar träffat länspolismästaren Ingemar Johansson och faktiskt fått en ursäkt och en kopp kaffe.

- Det kändes bra. Jag är tacksam för det. Men det går inte att backa bandet. Skadan går inte att göra ogjord.

Tiden efter razzian vågade barnen inte sova. De vaknade ständigt och kom rusande in till föräldrarna.

- Nu har det blivit bättre. Min äldsta ritar väldigt mycket poliser. Jag tror det är hennes sätt att bearbeta sin rädsla.

Närpolisen i Angered har försökt reparera polisens misstag och återvinna barnens förtroende för poliser. De har besökt barnen både i deras hem och på deras förskolor.

Med hjälp av sina advokater har Bilal och hans släktingar begärt en överprövning av Björn Ericsons beslut. Någon måste ändå ta ansvar, tycker Bilal. Sen bli det sannolikt krav på skadestånd.

Ett halvår efter dramat i Göteborg möter vi Säpos generaldirektör Anders Danielsson i polishuset på Kungsholmen i Stockholm.

Vem bär egentligen ansvar för terroristjägarnas fiasko?

Danielsson pekar på att det formellt var polismyndigheten i Västra Götaland som tog beslut om tillslaget.

Men visst, Säpo var med och bedömde hotets trovärdighet.

Så lyfter han handen och måttar några millimeter mellan tummen och pekfingret.

- Tidsfönstret var så här litet, säger han. Om jag varit operativt ansvarig hade jag tagit exakt samma beslut.

Den repressiva makten är skyldig att ingripa för att avvärja brott. Ibland är det bråttom. Ibland blir det fel.

- Men det är styrkan i ett rättssamhälle, säger Danielsson. Vi rättar till felen. Ber om ursäkt. Betalar skadestånd. Och sen går vi vidare.

Fotnot: Namnen på de gripna och vittnet är fingerade.