Här är prinsen kung

Nu kommer de! Det var då på tiden.

Folk har väntat otåligt vid avspärrningarna längs backen ända sedan ångloket med den blå kungavagnen rullade in på stationen.

Äntligen är de på väg, kronprinsessan Victoria och ...

– Ja, vad ska man kalla honom? Jo, han är ju prins, det vet jag. Men han är en vanlig människa också, funderar kyrkogårdsarbetaren Lage Lindgren.

Arbetarbladet slänger titlarna på löpsedeln: ”Välkommen hem, Daniel!”

Formellt är det dock en kunglig höghet, en prins och en hertig av Västergötland som vandrar uppför backen från stationen ihop med sin fru. De ska till biblioteket och fira förskolans dag. Ungarna sjunger ”Idas sommarvisa” och en sång om en prins i Ockelbo, på melodin till ”Nyss så mötte jag en krokodil”.

I tre dagar ska besöket vara. Ett tack för att Ockelbo så länge fungerade som en fristad för kärleksparet Victoria och Daniel. Lage Lindgren och hans kolleger knep igen när journalisterna kom till kyrkogården och frågade efter vägen till familjen Westlings röda kedjehus.

Nu har Ockelboborna snarare svårt att sluta prata om bygdens stora kändis.

– Jag såg att han var iväg någonstans och mötte unga och sparkade fotboll i lågskor. Då imponerade han på mig. Vilket lyft för kungahuset, säger Lage Lindgren.

Fast när folk så gärna vill berätta, är medierna inte lika intresserade av att lyssna.

Den här morgonen, medan prins Daniel och kronprinsessan Victoria färdas i konvoj ut från Stockholm, avslöjar Ekot att kungens barndomsvän Anders Lettström försökt förhandla med kriminella om komprometterande bilder. Ännu en storm virvlar upp runt kungen, som kommer att tvingas att gå ut och dementera uppgifterna om sitt partyliv.

Ingen ser slutet på historien, några skönjer ett slut för monarkin.

– Skulle det visa sig att kungen har ljugit, ja, då tror jag att det är dödsstöten. Det kan gå fort nu, som när Sovjetunionen kollapsade eller när Berlinmuren föll. Det är därför som rojalisterna försöker skicka fram Victoria och Daniel som reserver att gå in, säger Peter Althin, ordförande för Republikanska föreningen.

Kanske är det monarkins sista möjlighet som promenerar längs Södra Åsgatan.

Det har varit en resa för prins Daniel och kronprinsessan och för hela Ockelbo – en vykortsvacker trakt med gröna höjder och dalgångar, klara sjöar och glesbygdens problem med utflyttning och åldrande befolkning.

– Vi kunde ju ha bestämt oss för att nu jädrar ska vi tjäna pengar och döpa om alla gator till ”Prins Daniel” och sätta upp statyer överallt. Men vi har valt att göra det här på vårt sätt, säger Magnus Jonsson, kommunalråd och socialdemokrat.

Han har propsat på att programmet för kronprinsessparets besök ska präglas av vardagsmöten med Ockelboborna. I rask takt, med kronprinsessan på höga klackar, avverkas bygdens stora arbetsgivare och varumärken: Berendsens Textil Service, Rebit/Atlas Copco, Svenska Fönster i Lingbo, Raskannas pannkakstillverkning vid Margaretehill ...

Pannkaksfabrikens vd Niclas Lindgren ser besöket som en ”väldigt bra dörröppnare” när han ska snacka med kunder i framtiden.

– Då kan jag säga att ”du, det hände en kul grej, vi hade Victoria och Daniel här”. En del vill ju prata fotbollsmatcher hit och dit, men många gillar ju det här med kung och drottning, och Victoria och Daniel går ju verkligen hem, säger han.

Prins Daniel träffar gamla bekanta överallt under företagsbesöken – en gammal bandykompis på fabriksgolvet, en skolkamrats mamma vid grinden.

Han ger ett försynt intryck, där han står, med armarna i kors, så tyget stramar över ryggen på den snävt skurna kavajen. Han petar till glasögonen rätt ofta. En gång hör jag honom fråga en jobbare var han ska ställa sig för att inte vara i vägen.

– Han är en ödmjuk kille. Han har fattat galoppen, säger Charles Hammarsten, mångårig hovfotograf från Svensk Damtidning, som tycker att prinsen har kommit in i nya jobbet snabbt.

Under sitt första år som kunglig höghet har Daniel bland annat hunnit besöka Peking och Berlin, flyga Jas och luncha med en saudisk kunglighet. Sånt är en del av vardagen, konstaterar han i en sällsynt intervju i lokaltidningen Arbetarbladet.

Den stora upplevelsen kan istället vara ett tårögt möte med ett ensamkommande flyktingbarn.

– Vi försöker resa mycket i socioekonomiskt mindre bemedlade områden och träffa till exempel duktiga ungdomar som drar igång olika projekt, unga entreprenörer, det tycker jag är kärnan i uppdraget, säger han till Arbetarbladet.

Adem Özay, ungdomscoach på New City, fick vara med och ta emot Victoria och Daniel under besöket på Drömmarnas hus i Rosengård i mars.

– Jag blev väldigt överraskad över hur jordnära de var, och hur bekvämt snacket gick, säger han.

I sitt första stora tal efter bröllopet, på tillväxtdagarna i Göteborg i mars, talade Daniel om hur det svenska samhället måste hänga ihop. Det var som i ett eko av vilken politiker som helst på skalan mellan nymoderat och socialdemokrat.

Man kan fråga sig vem som imiterar vem. Kritiker har raljerat över hur De nya moderaternas statsminister Fredrik Reinfeldt reser runt i landet och möter undersåtarna, som forna tiders kungar.

Nu reser De nya kungligheterna runt som politiker.

– Det kan vara en smart strategi. Men jag tror att folk i förorterna blir provocerade. Det blir så uppenbart att Victoria och Daniel kommer från en helt annan verklighet, säger Magdalena Streijffert, socialdemokrat och aktiv republikan.

Partikamraten Nalin Pekgul hävdar tvärtom att kungligheterna kan samla människor på ett helt annat sätt än politiker.

– Många från Mellanöstern känner också igen sig i Victoria och Daniels kärlekshistoria, med föräldrar som krånglar. Vi kan ju inte veta vad som egentligen hände, men man fick ju bilden att kungen stretade emot, säger hon.

Den norske statsvetaren Carl-Erik Grimstad beskriver besöken i förorterna som monarkins sista möjlighet.

– Både du och jag vet ju att det inte finns särskilt många skäl till att ha en monarki idag. Jag tror ju att den allra viktigaste uppgiften för ett modernt kungapar, ja, kanske den enda uppgiften, är att medverka till integration och nationell samling. Det är så de kan få legitimitet, säger han.

Efter den nyblivne prinsens succétal på bröllopet för ett år sedan ägnade svenska medier åtskillig tid åt att analysera Daniel-effekten. Varumärkesexperten Marianne Tollefors skrev en debattartikel.

– Han visade att han kunde agera i ett stort sammanhang, väldigt stort och uppmärksammat. Och det med den äran. Han vann väldigt mycket sympatier, och dem har han förvaltat på ett bra sätt. Han är idag, när man undersöker, en av de mest uppskattade i kungafamiljen, säger hon.

Men den rojalistiska yran runt bröllopet blev inte starten på en ny guldålder för det svenska kungahuset. ­Istället kom krisen.

– Det har alltid varit så i Sverige. Om medierna tycker att det är för mycket positiv publicitet så tar man fram något negativt, säger författaren Herman Lindqvist.

Författaren Thomas Sjöberg skrev kontrakt på ”Den motvillige monarke n” i april 2008, utan tanke om att tajma ett kungligt bröllop.

– Men kanske fanns det ett uppdämt behov av att läsa något riktigt för en gångs skull, istället för glättiga bröllopsreportage eller veckotidning­arnas ganska devota historier om kungahuset, säger han.

Jo, nog har folk fått läsa. Om kungliga strippklubbsbesök och kaffeflickor. Om drottning Silvias pappas samröre med nazismen. Om prinsessan Madeleines otrogne fästman, och hennes liv i New York efter den brutna förlovningen. Om prins Carl Philips klena studieresultat. Om Victorias och Daniels lyxiga smekmånad på EF-miljonären Bertil Hults båt. Om Daniels dyra kurs på Karolinska institutet.

De mest stelbenta rojalisterna skulle kunna hävda att alla dessa affärer var precis vad de varnade för, när kronprinsessan föll för en vanlig grabb: mystiken runt monarkin skingrades, och med den respekten för kungahuset.

Frågan är bara på vilket sätt skimret runt tronen skulle ha bevarats, om Victoria hade fastnat för säg en tysk prins. Caroline av Monaco skaffade en, Ernst August av Hannover, och han är mest känd för att slåss och pissa offentligt.

Varumärkesexperten Marianne Tollefors ser prins Daniels bakgrund som en styrka för kungahuset i krisen:

– Sannolikt kommer kungahuset att försöka flytta fokus från kungen. Vad kan då vara lämpligare än att på olika sätt skruva upp den folkliga förankring som Victoria och Daniel har?

Åmot, 17 kilometer nordväst om tätorten Ockelbo: Den lilla delegationen med anställda och åldringar från Sofia Magdalenas äldreboende i Gävle har varit på plats i timmar, men det hjälper inte. De kommer inte längre än till den ogästvänliga grusplan som utgör parkeringsplatsen på backen upp från Åmotsparken.

Därnere håller ett assistansföretag brukarträff, och kronprinsessan och Daniel har bjudits in som hedersgäster. Medierna släpps in, men inga utomstående, inte ens de gamla från Sofia Magdalena. De står där i dammet, uppställda vid rullatorerna.

Journalisterna har inte tid att gripa in. Det är svettigt och stressigt nu, kungligheterna börjar bli rejält försenade. Den svarta minibussen med kronprinsessparet behöver köra så det ryker mot nästa programpunkt.

Då stannar den.

Victoria och Daniel kliver ur, och hälsar och småpratar.

– Tänk om alla parkeringsplatser var så här, säger kronprinsessan.

Sonia Heikkilä-Olsson, en av de anställda vid äldreboendet, kan inte låta bli att ta henne i famn. Den kramen ska hon lägga ut som profilbild på Facebook.

– Jag blir alldeles tårögd. Det hade man aldrig trott. Att de skulle stanna sådär, säger hon.

Kommunalrådet Magnus Jonsson berättar senare för mig att det var Victoria och Daniel som krävde att få stanna minibussen. Mötet på parkeringsplatsen är hans starkaste minne från det kungliga besöket i Ockelbo.

Men prinsen och kronprinsessan bjuder på sig själva på plats efter plats, överösta av liljekonvaljer, maskrosor, teckningar, närgångna mobilkameror och repriser av ”Idas sommarvisa”.

I en tid som skriker ”se mig!” kan Victoria och Daniel forma sin och kungahusets framtid som stjärnor i vår tids bekräftelseindustri. Eller är det här bara svassande hovjournalistik?

– Jag tycker att det är konstigt att det blir sådan uppståndelse för att de är glada och ser lyckliga ut och kan hälsa på folk. Du och jag skulle inte få en rad i tidningen bara för att vi var trevliga, säger republikanen Peter Althin.

Prins Daniel vill inte låta sig intervjuas av Sydsvenskan om sitt arbete.

Under dagarna i Ockelbo får journalisterna inte möjlighet att ställa en enda kritisk fråga om turbulensen runt monarkin och de nya uppgifterna om Anders Lettström. Kronprinsessparet ställer upp i några lokala medier, resten får finna sig i att försöka få några sekunders uppmärksamhet när de kommer i närheten av Victoria och Daniel. Hur är det att vara här? Helt underbart. Hur känns det? Rörande. Speciellt.

Det är ett hopplöst val för hovreportrarna: Antingen tiga och upprätthålla fasaden. Eller skrika en fråga, och förstöra stämningen för männi­skor som arbetat i månader för att just den här programpunkten ska bli en succé.

Dessutom är det inte enkelt att ställa kronprinsessan till svars för kungens partypolare.

– Det är möjligt att hon kan säga något om trettio år när hon kanske har varit regent en period och fått tid att reflektera. Men nu är det för laddat och för känsligt, säger författaren Thomas Sjöberg.

I opinionsmätningarna växer svenska folkets krav på att kungen ska lämna över tronen till Victoria. Men den politiska kraften saknas.Varken rojalister eller republikaner vill byta regent. Kungens anhängare håller på kungen, och hävdar dessutom att abdikation strider mot alla traditioner. De som vill byta statsskick har ingen anledning att påskynda ett tronskifte. Särskilt inte med en så populär ersättare som Victoria.

Den norske statsvetaren Carl-Erik Grimstad påpekar att kronprinsessparet har en annan, svår uppgift att lösa.

Det behövs en arvinge.

– Vad händer om Victoria inte blir gravid? Detta är väl elefanten i rummet, som ingen pratar om, säger han.

Tulpanbäddarna glöder i gult, rött, orange och rosa när den svarta minibussen kommer farande ned för backen till bygdens stora turistattraktion Wij trädgårdar.

Victoria och Daniel ser snarast lite spralliga ut när de kliver ur bussen till sina middagsgäster, för de överraskar sällskapet med att bära folkdräkterna som de fick i bröllopsgåva från Ockelbo.

Vad är det som kronprinsessan tycker så mycket om med Ockelbo, undrar en reporter. Frågan studsar genom luften till kvinnan i folkdräkten. Hon sveper med blicken och fäster den sedan på sin man.

Vad som än händer, här står två människor som har varann.

– Jag tog det bästa dom hade, säger Victoria.