Adhd-gymnasium gjorde skillnad

Det är trädgårdslektion för gymnasieeleverna i årskurs två på Karolinaskolan i Höör. Skolan vänder sig till elever med stora koncentrationssvårigheter.

Plötsligt reser sig 17-årige Robin Eckerhage och slår ut med armarna:

– Äh, jag pallar inte mer. Jag cruisar hemåt.

– Men vi kommer ju att sakna dig här, säger trädgårdsläraren Åsa Robertsson.

Hon lirkar och lirkar. Till slut tar lärarassistenten Jesper Ahlgren tag i sin elev.

– Kom. Du får hjälpa mig att gräva en grop härutanför.

Efter en stund kommer de tillbaka in i lektionsvärmen.

För lärarna på Karolinaskolan gäller det att ständigt uppmuntra eleverna att orka och vilja fortsätta lektionerna.

– De här eleverna är så vana från den vanliga skolan att man tycker att det är bättre när de sticker. Istället försöker vi förstärka dem och säga att de behövs, säger svenskläraren Åse Ljungdahl.

Hon berättar att eleverna oftast har väldigt svårt att ta beröm och snarare tror att de blir hånade.

– De här barnen har verkligen inget gott med sig från den vanliga skolan. De är så trasiga när de kommer hit, säger Åse Ljungdahl.

17-åriga Alexandra Halldin från Göteborg har alltid haft svårt att koncentrera sig i skolan. I sjunde klass blev pressen för stor.

– Jag vägrade till slut att gå till skolan. Jag gjorde inget och fick inget gjort. Det var inte lönt.

Hennes skolkamrater berättar liknande historier. Något började gå fel, men de visste inte vad.

– Innan sexan var jag jätteduktig i skolan, så jag visste ju att jag inte var dum i huvudet, berättar Julia Jönsson från Klippan.

När tjejerna till slut fick diagnoser fick de en stödperson i skolan. Då gick det bättre. Men extraresursen var ingen självklarhet.

– Skolan hade tydligen inte råd med min extrahjälp så jag skulle plötsligt bli tvungen att byta skola, berättar Sanna Persson från Veberöd och Alexandra Halldin hojtar igenkännande.

Många av eleverna har tidigare fått höra att det inte finns resurser för dem.

– Det är olika från kommun till kommun, men vi hör de här historierna gång på gång, säger Åse Ljungdahl.

På Karolinaskolan sker undervisningen i små grupper – max tre elever i varje. De har varsin vuxen mentor i skolan och en i elevhemmet där de bor.

– Lärarna fångar ens intresse här. Gör lektionerna spännande, säger Julia Jönsson.

– Vi får jobba i vår egen takt, säger Sanna Persson.

– Det är ingen som stressar en, säger Alexandra Halldin.

Eleverna undervisas också om sin diagnos. Många vill inte riktigt greppa den.

– Läkarna har försökt förklara för mig, men jag har inte velat lyssna, säger Julia Jönsson.

Därför får de lära sig att analysera i vilken grad funktionshindret påverkar dem och deras omgivning. Inför arbetsplatspraktiken diskuterar de med lärarna om vad som kan vara viktigt för omgivningen att veta.

– Vi har elever som lätt går vilse till exempel. Då pratar vi om att det är bra att andra känner till det, säger Åse Ljungdahl.

Julia Jönsson, som går ut skolan till våren, tror egentligen inte att naturbruksprogrammet är hennes grej. Men hon säger att Karolinaskolan har varit hennes enda chans till en vettig gymnasieutbildning.

– Överlag har det gått bra för dem som har gått här. Vissa får jobb inom fastighetsskötsel, trädgård eller startar eget företag, säger Åse Ljungdahl.

Hon brinner för sina elever och känner att hennes jobb ger resultat. Hon arbetade tidigare på en vanlig högstadieskola där de här barnen också fanns, men ofta utan diagnos och rätt stöd.

– Jag må vara gammaldags, men skolan som den ser ut idag är för­ödande för de här eleverna. De behöver ha det mer inrutat och en tydligare struktur.